bara sånt där jävla deppigt skit

Det här kommer bli ett tråkigt inlägg. Deppigt. Läs om ni vill eller klicka ner, jag bryr mig inte. Och det är just i det här "jag bryr mig inte"-tänket som allt grundar sig just nu. Jag minns inte senast som jag kände någon sorts glöd för något. Om något så känner jag mig mer och mer likgiltig inför det mesta. Något som, på riktigt, skrämmer skiten ur mig. Jag nöjer mig istället för att kämpa. Ett tänk som är så fundamentalt olikt den jag egentligen är. Jag omger mig med bra människor här. Jag har en bra klass och ett underbart lag. Jag har ett bra boende. Jag har allt jag behöver. Problemet ligger inte i det. Problemet ligger i att jag har svårt att våga fästa mig vid något här. Eller någon eller några. Jag ser liten eller ingen chans att jag blir kvar här speciellt länge efter utbildningen slutar. Och det är så jävla dumt hela den grejen, för skulle jag åtminstone våga försöka fästa mig vid något här så kanske jag skulle vilja stanna. Och då kanske allt skulle sluta kännas så meningslöst.

Nu har jag bott här så pass länge att det är mitt hem. Men jag känner mig ändå inte helt hemma. Och tack vare att jag har bott här länge så känner jag mig heller inte helt hemma när jag kommer till Norrköping. Och jag vet inte vad jag ska göra åt saken. Jag är inte en person som brukar känna ånger, alla handlingar man har gjort har varit för att det var det man ville eller som var bäst just då, men ibland undrar jag om det inte hade varit bättre att inte bara ha dragit sådär som jag gjorde. Allt hade varit betydligt enklare. Men samtidigt så skulle jag inte byta vänskaperna och allt här mot något. Här hittade jag ju faktiskt den finaste och bästa personen som jag har i mitt liv. Jag kan inte ens tänka mig ett liv utan honom.

Ae, det har inte varit någon höjdardag idag. Blev så himla nedstämd under träningen. Jag får alltid ont någonstans. Minns inte senast jag kände mig hel. Nu är det ryggen som håller på igen. Och någonstans börjar jag ifrågasätta om det är värt det. Men jag vet att det här bara är en tillfällig tanke. Det är jag helt säker på, för fotbollen ska det mycket till för att jag ska lämna. Det finns inte ens på kartan egentligen. För mig är det räddningen från allt, dom där timmarna när man tränar och bara kan fokusera på det man gör just då. Jag bara önskar att jag kunde få hålla mig hel och få börja tro på mig själv igen.

Men jag vet ju allt det här, jag har ju insett problemet - så varför inte göra något åt det? Jotack det är något jag ska försöka med. Men just nu vill jag egentligen bara sätta mig ner och gråta en stund. Men jag är inte bra på sånt. Jag gråter inte speciellt ofta och kan absolut inte göra det på kommando såhär. Det är enklare för mig att skriva ner mina tankar. Sen kan jag själv tycka att det kanske är dumt att skriva sådant här på bloggen och jag gillar heller inte riktigt att göra det, men samtidigt så kan det vara bra. Jag visar ju ogärna hur jag känner utåt. Men såhär är det alltså.

In every way, I'm an engineer.

I raise my walls, straight out of fear.

Building fences, making traps.

Instead of bridges, bridging gaps.

Break my walls, just tear them down. 

The water is rising and soon I'll drown. 

I don't need help, but I do need aid. 

I've never before been this afraid. 

Of loosing myself, of loosing my ground.

But all I need, is to be found. 

My hands are sore, I don't want to fight. 

Just take my hand, just for one night. 

I just need guidance, that is all.

I can handle a stumble, but not a fall.