Tidigare idag fick jag en anonym kommentar på ett inlägg här. "Kan inte du berätta mer om dig själv?". Ehm, nej, det kan jag inte göra. Det finns två skäl till detta. 1). Du skriver inte ens ditt namn men vill att jag ska berätta om mig? - nej. 2). Principskäl, jag vill inte sitta här och skriva personliga saker. Nog för att det kan bli lite sådant någon gång ibland, men sällan att jag skriver det konkret och rakt ut. Och det är nog lite min grej överlag. Jag kan hinta om att det är något, men att säga det i klarspråk? - det spar jag för de människor som jag litar på. Vem som helst kan läsa min blogg och det sista jag vill är att folk ska tro att dom förstår vem jag är som person. Inte för att jag tror att det skulle vara möjligt att göra överhuvudtaget genom att läsa någons blogg, men många förstår inte att det finns mer till en människa än vad som sägs och skrivs. Dessutom är jag nog en ganska komplex människa. Det är vad jag har hört i alla fall. Det som jag skriver på min blogg är det jag väljer att skriva. Det är ingen spegling av mitt liv eller mina känslor. Inte en spegling av mig. Det är ett urval av händelser. Endast en liten del av helheten.
När jag börjar tänka på detta så inser jag ganska snabbt att det nog inte finns speciellt många som verkligen känner mig. Men finns det någon människa som många verkligen känner? Jag menar verkligen, verkligen, känner. Från och med nu så menar jag verkligen känner när jag bara skriver känner. För att känna en människa så krävs det intresse och förståelse. Engagemang, tid och ett ömsesidigt förtroende. Att ha detta med många personer känns, för mig, komplicerat och oäkta.
Jag ser liten eller ingen poäng i att häva ur mig mina innersta känslor för någon som jag inte vet verkligen bryr sig. Ibland kan man känna som att man måste få dela med sig och då kan nästintill vem som helst åka på att få höra om det. Men då finns det en skillnad. En stor skillnad. Då, liksom på den här bloggen, blir det valda ord, en liten del av sanningen.
Jag vet mycket väl att det här kan ses ha lite dubbelmoral i sig. Speciellt för dom som är trogna läsare. För visst, ibland så kan jag skriva ganska personliga saker här. Men berättat hela historian är något jag aldrig gjort.
Ganska hetsigt svar på en simpel fråga. Vad det ger för bild av mig vet jag inte och jag bryr mig inte heller. Vill du veta vem jag är - prata med mig. Vill du lära känna mig - var beredd på att visa tålamod. För att lära känna mig måste jag samtidigt lära känna dig. Man känner ingen förrän man känner varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar