Arrivederci le vallée.

Jahapp, då var den tentan avklarad. Vågar inte uttala mig om hur det gick. Jag hoppas på det bästa i alla fall. Nu är jag bara hemma en snabb sväng för att varva ner och packa lite. Ska sätta mig i bilen snart och åka mot Norrköping. Känner att jag inte har tillräckligt med spänning i mitt liv, det är därför jag tar bilen. Kan ju bli kul att se om jag ens kommer fram. Jag har ju inte direkt världens mest pålitliga bil. Jag ska i alla fall hem en sväng. Hjälpa till med att ta hand om min lilla sjukling. Han är hos veterinären just i denna stund. Av tidigare erfarenheter vet jag att det kommer bli en helvetesnatt inatt. Han svarar inte bra på sedering och idag har han blivit just sövd. Stackars pojken.

Men i alla fall. Jag bestämde mig för att läsa mitt horoskop för idag. Alltså jag fattar inte varför jag läser sådant trams. Jag blir ju bara irriterad. Fattar inte ens varför jag blir det, det är ju inte som att jag tror på det. Hur som helst, såhär löd dagens dom.

Alltså ursäkta. Andrahandsval? Den termen antyder att det finns något sådant val. Jag är inte någons andrahandsval. Antingen så är jag första valet eller så är jag ingen valmöjlighet alls. Sorry bro, jag tänker inte stå i någon kö. Käften ditt idiothoroskop, jag behöver inte bevisa någonting. Och sluta kalla mig Gemini, jag identifierar mig inte genom mitt stjärntecken. Och en sak ska du veta, jag är alltid överraskningsmomentet. 

Alltså jag är inte superseriös. Jag hoppas verkligen att ni som läser detta inte tror att jag på riktigt lackade på ett horoskop. Jag är bara sur på låtsas. Det ligger sanning bakom det jag skriver, men arg är jag inte. 

Nej, vamos a la Norrköping. 

Will I ever shake this feeling?

16 strumpor, 8 par, besökte idag tvättmaskinen. 14 tappra hittade sin väg ut. Nu är det bekräftat, den stora tvättmaskinen stjäl strumpor. Om den nu måste ta strumpor så kan den väl åtminstone stjäla ett helt par istället för att ta från två olika. Dumma jävla maskin. Fortsätter den såhär så kommer den nog gå sönder snart. Om inte för att det blir stopp i någon slang, så för att jag kommer ta hämnd. Trumman måste ju vara skev eller något, för inte ska väl mindre plagg kunna slinka med vattnet ut? Jävligt irriterande är det i alla fall.

Jag har något bra. Men jag är nog inte nöjd. Jag vet inte om jag någonsin känt mig helt nöjd. "Det får duga tills vidare" är ett uttryck som känns ganska passande. Och så har det alltid varit. Men hur bygger man på något som man ändå kommer lämna bakom sig? Hur investerar man i något som är tillfälligt?
För jag har något bra, men jag har inte det jag vill ha. Men vill jag ha det för att jag inte kan få det? Så brukar jag fungera. Fast fan, det känns annorlunda nu. Jag har aldrig tagit något såhär litet och läst in så mycket av det. Och det skrämmer mig, vad jag skulle vara villig att göra för att få det. Men innan jag gör något alls så måste jag lista ut om jag faktiskt verkligen vill eller om det bara är något dumt påhitt för att bevisa något. Det kan lika väl vara det senare alternativet. Om någon påpekar att det här är kryptiskt - well, that's how I praise. Kan jag inte svara på något så ställer jag motfrågor. Är man inte uppmärksam så vänder jag på allt utan att egentligen säga något alls. Och det, mina vänner, är knepet för att slippa svara på frågor som man antingen inte kan eller vill svara på. Det funkar ibland i alla fall.

Happ. Sova.

konsten att kasta bort värdefull tid

Bara några timmar kvar tills det är tentadags, så varför inte ta detta tillfälle i akt att grundstäda hela lägenheten och sen sätta mig här och skriva något fullkomligt meningslöst? Ganska fantastiskt hur precis allt annat förutom att plugga blir väldigt lockande när det är en tenta på ingång. Precis allt. Jag menar, hur ofta är man sugen på att göra rent bakom spisen i vanliga fall? PECD. Pre Exam Cleaning Disorder. Mycket konstigt fenomen.

Det var en sak som jag inte förstår mig på. Och jag gillar att tänka på sådant, så här kommer fem andra saker som jag inte fattar.
1.) Honung. Alltså det är ju verkligen inte gott alls. Och vem kom ens på tanken att slicka på binas klägg från första början? Nog för att det kan funka i matlagning, men att ha det i te? Man kan ju i princip lika gärna be någon kissa i koppen istället. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att Nalle Puh var en sjuk liten björn. Vill man äta honung hela dagen, ja då är det helt klart något som inte står rätt till.
2.) Crocs. Jag skiter i hur bekväma dom är, man ser ut som trailer-trash. Crocs är internationella tecknet för att man har gett upp hoppet. Den dagen ni ser mig i dessa plastskor, snälla avlägsna alla farliga föremål som finns i min närhet och kontakta en psykolog.
3.) Ost. Alla verkar älska ost. Nog för att det är ätbart i små mängder, men hur en medelsvensk kan klämma i sig 20 kg ost på ett år är för mig ganska ofattbart. En medelsvensk! Säg att jag äter 1 kg ost på ett år, för mycket mer än så klarar jag nog inte av, då är det 19 av mina kilon kvar som ska distribueras ut över Sverige. Om man sen tänker på hur många veganer det finns och andra som bara inte gillar ost, så kan man ju börja undra om det finns svenskar som äter ost på heltid. Nu mår jag lite illa.
4.) Trafiken i Borlänge. Ehum, finns det ingen lag på körkort här? Helt klart finns det ju det, men kraven verkar vara aningen lägre här. Trafikverket i Borlänge är nog lite som Oprah: Du får ett körkort! Och du får ett körkort! Alla får körkort! Alltså det är ett oroväckande stort antal människor här som inte borde få framföra fordon i trafiken. Har ni hört talas om trafikrytm? Högerregeln? Hålla åt sig i rondeller? Googla dom sakerna. Tack.
5.) Folk på Facebook. Jag behöver inte göra mer än att klicka in på Facebook för att bli orolig över mänskligheten. Jag har bekanta där som skriver allt från rasistiska utlåtanden, idiotiska slutsatser om komplicerade samhällsproblem till sin kärlek för hemskheter som hårdrock och metal. Samt, och detta är nog värst av allt, folk som gör xD-gubbar i sina statusar. Jag har verkligen utvecklat ett hat mot just den smilegubben. Facebook är numera mest fullt av totalt meningslösa eller idiotiska statusar. Det är ingen som bryr sig ifall du bytt gardiner så skit i att skriva sånt trams där. Vill man skriva sådant, skaffa en blogg. Gör som jag, skriv poänglösa saker på en egen sida, så kan folk välja om dom vill läsa eller inte.

Sen känner jag att jag inte behöver gå in djupare på ämnen såsom champinjoner, strumpor som magiskt försvinner, Real Madrid och Justin Bieber. Sammanfattar alla dessa med ett ord: usch.

Nej nu har jag fördrivit tillräckligt mycket tid här. Nu måste jag faktiskt plugga lite. Ska bara hämta tvätten och vika den först. Ingen tentaångest här inte. Inte än.

Tillräckligt mörkt för att kunna se det ljusa.

Okej det kanske inte blev så mycket pluggande ändå. Orkar inte läsa. Jag föredrar att skriva framför att läsa. Inte för att mina tankar och ord är viktigare än andras, utan för att.. Eller vänta nu, jo, det är för att det är så. Jag skulle nog kunna bli en ganska schysst diktator. Inte för att jag tror på att ha diktatur, men ändå. Jag tror jag skulle kunna styra ganska bra. I alla fall tills jag, oundvikligen, skulle bli korrumperad av makten.

Jag sitter i soffan och tittar ut mot natten. Några få lampor kämpar mot mörkret. En kopp te i handen och för en stund råder ett lugn. Såväl utomhus som inom mig. Jag tror jag stannar här ett tag.

Hur ska man våga satsa,
om man aldrig har någon tur?

oh-yeah

Idag var det seriepremiär för oss. Hemmapremiär dessutom. Och vet ni vad? Vi fucking vann! Inte för att jag är förvånad över vinsten, men glädjen när domaren äntligen satte pipan i munnen var total. Det var så äckligt nervöst under de sista minuterna. Eller ja, det var i alla fall väldigt nervöst hos oss på bänken. Matchen slutade i alla fall 3-2 (2-0 i halvlek). En så fruktansvärt skön seger. Välförtjänt var den också.

Från bra nyheter till lite sämre. Var med och värmde upp lite innan matchen och mitt lår kändes inte allt för bra. Eller ja, nu kan jag jogga ganska obehindrat, men det hugger till något så överjävligt vid vissa rörelser. Det känns inte så bra att det är en huggande smärta. Det gör mig lite oroad. Det är nog bäst att ta det lugnt ett tag framöver. Jag vill inte dra upp det så pass att det blir en långvarig skada.

Nej nu ska jag plugga. Yes, du läste rätt. Jag, Lena, ska plugga. På en lördagskväll. Nu är nog världens undergång bra nära.

It is all so clear. If not to you, well then.. to me..

Fredagkväll = myskväll med film och glass. Inget är som daimglass för att lugna nerverna. Imorgon vankas nämligen seriepremiär och jag skulle inte kunna vara mer taggad och förväntansfull. Inte för att jag kan spela, men ändå. Jag är lite sur på mitt lår för att det gör ont, men det har faktiskt blivit bättre och jag har höga förhoppningar om att kunna träna igen ganska snart. Tar jag det lugnt så ska det nog kunna hålla. Men ja, seriepremiär alltså. Div 2 Norra Svealand och allt börjar med ett derby mot Gagnef. Med tanke på att de andra lagen vi möter är lite längre bort så kan detta möte nu klassas som just ett derby. Det är i alla fall så nära ett som vi kommer. Det kommer bli spännande. Jävlar vad jag vill se en vinst imorgon.

Min hjärna är helt död. Och jag har ätit alldeles för mycket idag. Gud, fika efter fika, lunch på Wayne's och lyxmiddag på kvällskvisten. Och nu glass. Men det är ett bra tecken. Har haft så dålig aptit under en lång tid nu och då och då har det gått flera dagar utan att jag känt något behov av att äta. Jag har, helt ärligt, misskött mig något så fruktansvärt. Men det är svårt att tvinga i kroppen mat. Men nu så, nu jävlar blir det i alla fall frukost, lunch och middag varje dag.

Fan jag har gått och varit lite surig sista tiden. Skyllt ifrån mig lite på någon annan. Men det slog mig precis att man inte kan göra så. Det som händer händer och är man själv inblandad i situationen så kan man inte bara skylla ifrån sig. Visst fuckade det upp lite saker för mig, det gjorde det absolut, men inget ont som inte för något gott med sig eller hur det nu är man säger. Nu vet jag bättre. Det blir inte alltid så som man vill eller planerar. Det bara blir. Men nu är det lugnt, det blev som det blev och är vad det är. Lika bra att nöja sig med det.

I'm just a dreamer but I'm hanging on

"Du hakar upp dig så mycket på detaljer", en mening som jag får höra ofta. Och ja, det är något som jag gör. Och jag förstår inte hur folk inte kan fokusera på detaljer. För mig finns det fina i dom små sakerna. Visst, att se på detaljer kan även leda till att man stör sig på saker och det kanske är det som märks tydligast. Men ändå, jag vill se dom där sakerna som ingen annan ser. Som ingen tänker på. Som ingen bryr sig om. Helheten må vara viktigast, men det vackra ligger ju i detaljerna. I alla fall för mig. Det kan handla om materiella ting. Det kan handla om ord. Det kan handla om en blick, eller ett leende. Det kan handla om något väsentligt eller något helt oviktigt. Vad det än är så är det mer än vad man bara ser vid första anblicken. Självklart kan man inte analysera eller bry sig om allt, men vissa saker bör man faktiskt försöka förstå sig på. Vissa saker borde man inte missa.

Men men. Mitt lår känns bättre och har haft torsdagsmys, så allt känns betydligt bättre idag. Allt blir lite bättre när man får äta ananas. Ananas och smält choklad, det är grejer det. Det såg kanske inte så vackert ut som det var tänkt, men gott var det.

Nu är det det obligatoriska kvällspratet med Viktor som står på schemat. Ventilera lite. Sen sova. Lång dag imorgon. Kom inte och säg att livet som student är soft. Inte för oss i alla fall. Inte en jävla chans. Inte den här perioden i alla fall.

"Oh sometimes the blues is just a passing bird.
And why can't that always be?"

helt jävla otroligt

Det är inte allt för många som har sett mig gråta. Men idag växte den där lilla skaran. Det går verkligen inte bra just nu. I bästa fall så har jag sträckt låret, men det känns troligare att det är en bristning. Nog för att det gjorde förbannat ont, men jag var nog mer ledsen över att det innebär att jag måste ta det lugnt ett tag framöver. Och arg över att jag alltid ska skada mig. Sen hjälpte det inte att jag fick ett sms från mamma där det stod att min älskade hund måste till veterinären imorgon. Då blev det lite för mycket för mig.

Ganska typiskt. Jag har varit ganska nedstämd överlag senaste tiden men senast igår kände jag gnistan komma tillbaka. Jag bestämde mig för att börja träna hårdare och verkligen kämpa. Så blev det såhär. Verkligen inte vad jag behöver just nu. Men förhoppningsvis så är det bara en sträckning som går över ganska snabbt. Jag vill verkligen att det ska vara så.

Men som alltid ska man väl försöka se det från den ljusa sidan. Eller åtminstone försöka se det komiska i det. Som Viktor sa, med låret tejpat så kanske jag kommer i jeans i en mindre storlek. Åtminstone med ena benet. Alltid något. Haha.

Låret bultar som fan och jag förstår inte hur jag ska kunna sova inatt. Jag kommer säkert somna, men som alltid när man har något hårt tejpat, så vaknar man efter en stund med panikont. Hemsk känsla att vakna av att det gör ont. Och sen ska man försöka få bort tejp och bandage. Det går aldrig bra att få bort tejp när man är stressad och det gör ont. Aldrig.

Ärligt talat, det var skönt med ett dåligt svar.

Guu jag får ångest över hur mycket jag har att göra. Så mycket plugg att ta tag i. Uppgifter hit och tentor dit. Snälla ge mig motivation och ork. 

Jag skulle ju kunna plugga nu, men det är ju Bayern - Barca på TV. Bra, nu får jag lite ångest över mina prioriteringar dessutom. Men man kan ju inte missa en match som denna. Speciellt inte nu när Bayern briljerar. 4-0 till tyska stoltheten med ungefär 10 min kvar. Bara se klart, sen sova. Kan nog behöva få åtminstone 6 timmar inatt. 

.........

det gäller att hänga med

Nej okej, nu är jag på bättre humör. Det går snabbt i svängarna. Mm, det finns nog hopp om framtiden trots allt. Det behövdes bara några ord, så kändes allt ganska bra. Fast icke att förringa, my high has reached an all time low. Men vad gör det, det är tillräckligt för att jag ska sitta här med ett leende. Ett spår av kämpaglöd. En svag gnista, men jag känner den. Jag tänker fan inte ge mig. Jag tänker slåss för det här.

På tal om något helt annat. Hur kommer det sig att man alltid blir rädd när brödrosten skjuter upp mackorna, hur beredd man än? Man vet ju att det kommer hända. Alltså jag kan titta på en skräckfilm utan att bli speciellt rädd, men när brödet är färdigrostat kan jag skrika som en liten tjej. Fascinerande.

bara sånt där jävla deppigt skit

Det här kommer bli ett tråkigt inlägg. Deppigt. Läs om ni vill eller klicka ner, jag bryr mig inte. Och det är just i det här "jag bryr mig inte"-tänket som allt grundar sig just nu. Jag minns inte senast som jag kände någon sorts glöd för något. Om något så känner jag mig mer och mer likgiltig inför det mesta. Något som, på riktigt, skrämmer skiten ur mig. Jag nöjer mig istället för att kämpa. Ett tänk som är så fundamentalt olikt den jag egentligen är. Jag omger mig med bra människor här. Jag har en bra klass och ett underbart lag. Jag har ett bra boende. Jag har allt jag behöver. Problemet ligger inte i det. Problemet ligger i att jag har svårt att våga fästa mig vid något här. Eller någon eller några. Jag ser liten eller ingen chans att jag blir kvar här speciellt länge efter utbildningen slutar. Och det är så jävla dumt hela den grejen, för skulle jag åtminstone våga försöka fästa mig vid något här så kanske jag skulle vilja stanna. Och då kanske allt skulle sluta kännas så meningslöst.

Nu har jag bott här så pass länge att det är mitt hem. Men jag känner mig ändå inte helt hemma. Och tack vare att jag har bott här länge så känner jag mig heller inte helt hemma när jag kommer till Norrköping. Och jag vet inte vad jag ska göra åt saken. Jag är inte en person som brukar känna ånger, alla handlingar man har gjort har varit för att det var det man ville eller som var bäst just då, men ibland undrar jag om det inte hade varit bättre att inte bara ha dragit sådär som jag gjorde. Allt hade varit betydligt enklare. Men samtidigt så skulle jag inte byta vänskaperna och allt här mot något. Här hittade jag ju faktiskt den finaste och bästa personen som jag har i mitt liv. Jag kan inte ens tänka mig ett liv utan honom.

Ae, det har inte varit någon höjdardag idag. Blev så himla nedstämd under träningen. Jag får alltid ont någonstans. Minns inte senast jag kände mig hel. Nu är det ryggen som håller på igen. Och någonstans börjar jag ifrågasätta om det är värt det. Men jag vet att det här bara är en tillfällig tanke. Det är jag helt säker på, för fotbollen ska det mycket till för att jag ska lämna. Det finns inte ens på kartan egentligen. För mig är det räddningen från allt, dom där timmarna när man tränar och bara kan fokusera på det man gör just då. Jag bara önskar att jag kunde få hålla mig hel och få börja tro på mig själv igen.

Men jag vet ju allt det här, jag har ju insett problemet - så varför inte göra något åt det? Jotack det är något jag ska försöka med. Men just nu vill jag egentligen bara sätta mig ner och gråta en stund. Men jag är inte bra på sånt. Jag gråter inte speciellt ofta och kan absolut inte göra det på kommando såhär. Det är enklare för mig att skriva ner mina tankar. Sen kan jag själv tycka att det kanske är dumt att skriva sådant här på bloggen och jag gillar heller inte riktigt att göra det, men samtidigt så kan det vara bra. Jag visar ju ogärna hur jag känner utåt. Men såhär är det alltså.

In every way, I'm an engineer.

I raise my walls, straight out of fear.

Building fences, making traps.

Instead of bridges, bridging gaps.

Break my walls, just tear them down. 

The water is rising and soon I'll drown. 

I don't need help, but I do need aid. 

I've never before been this afraid. 

Of loosing myself, of loosing my ground.

But all I need, is to be found. 

My hands are sore, I don't want to fight. 

Just take my hand, just for one night. 

I just need guidance, that is all.

I can handle a stumble, but not a fall. 

Don't become the crack spider's bitch

Fyfan vilken fin dag det har varit. Suttit ute på uteplatsen i massor av timmar och glassat i solen. Lite kaffe, lite snus och lite sällskap. Tänk om det kunde vara såhär soft att vara bakis varje gång.


Alltså gud vad jag har skrattat åt det här klippet. Guld på riktigt. Först förstår man inte, sen tänker man "är det här på riktigt?" och till sist förstår man att det är ett geni som ligger bakom detta. Se, förstå och uppskatta.

no glory, just a fyllestory

Då var man här igen då, bakis i sängen. Nu får det faktiskt vara nog med alkohol på ett tag. Nu kan jag inte slösa med fler hjärnceller. Jag totalvägrar att falla ner och bara vara normalsmart eller lite över medel.

Det var alltså lagfest igår. Frågesport, klänypor i ansiktet och singstar. Tacos, öl och kokain. Nej okej, inte det sista. Usch nej, aldrig. Var bara tvungen att komma på ett tredje ord. Tvångstanke! Nej men det blev en riktigt trevlig kväll som slutade ute på krogen. Eller ja, några av oss hamnade där. Jag vet inte när det slog till, men blev bra dragen. Minns inte allt sådär jättetydligt om jag ska vara ärlig. Minns att jag fick en drink av en kille som verkade supergullig. Sen ville han lägga in sitt nummer i min telefon och ja, varför inte. Men då säger han "vi ska ligga ikväll va?".. so much för att verka gullig. Tack och adjö, så lätt är jag inte. Sen blev det dans och Jäger. Jag hatar Jäger. Jag hatar lukten. Jag hatar smaken. Jag hatar hur hjärnan upphör att fungera efter att man har druckit skiten. Men likt förbannat så är jag ju där och shottar ändå.

Imorse vaknade jag på soffan. Fullt påklädd med jacka och skor och med en halväten Billy´s på bordet bredvid. Det finns så mycket jag inte förstår med det här. För det första så hade jag converse på mig när jag vaknade. Jag hade inte dom skorna på mig på krogen igår. Så, bytte jag skor när jag kom hem? Och varför? Sen kan man ju tycka att det mest logiska är att ta av ytterkläderna innan man micrar fyllematen, eller åtminstone under tiden maten värms, men icke. Jag hade ju inte ätit speciellt mycket så sådär värst hungrig kan jag inte ha varit. Jag hade i alla fall placerat mig på soffan på så sätt att skorna inte nuddade soffan, så det var ju bra. Gillar även att jag hade haft igång runkeeper-appen när jag gick hem. Det såg ju riktigt stadigt ut.

Den här gången hade jag inte varit och gafflat i smöret i alla fall. Däremot så lyckades jag sätta in en gaffeljävel precis vid nagelbandet på ena tummen när jag skulle öppna en flaska. Har även märken från vad som ser ut att vara en gaffel på ett annat finger. Alternativt att jag har blivit biten av en hamster. Sen har jag i vanlig ordning en massa blåmärken överallt, men såg en bild där jag stod på händer i klubbstugan.. Det kan ha något att göra med det hela.

Nej nu är det slut på drickandet för ett tag. Kanske. Det blir i alla fall mobilförbud för mig nu framöver. Åh jag orkar inte. Haha. Så det kan bli.

Mighty youth, here and now

Varför jag redan har varit vaken i några timmar är något som jag har svårt att förstå. Idag fick jag ju sova hur länge jag ville, men vaknade och kände mig pigg vid lite innan 07. Igår däremot, när jag skulle upp tidigt, så försov jag mig. Jag kanske borde dricka varje kväll innan jag ska upp tidigt, för såhär har det blivit efter i princip varje fest de senaste månaderna. Ganska schysst att vakna tidigt och känna "fan vad bra jag mår". Problemet är bara att jag inte mår riktigt lika bra när jag sedan reser på mig. Så istället för att sova bort bakfyllan så får jag ligga rastlös och uttråkad i sängen och vänta ut den. Men jag klagar inte, jag brukar klara mig ganska bra. Betydligt bättre än jag borde och förtjänar. 

Hela gårdagen känns som ett äventyr. Bara att försöka hitta en parkeringsplats när man ska till systemet är en utmaning. Det var lite som att leka hela havet stormar. Ett tiotal bilar cirkulerar på den fullpackade parkeringen och det gäller att vara uppmärksam och strategisk med hastighet för att vara den bilen som hamnar bäst till när någon äntligen ska lämna sin plats. Igår behövde jag bara åka några varv. Och det slår fan aldrig fel, det finns alltid massor av lediga platser sen när man handlat klart. Jag fattar inte. 

Nästa utmaning var att köpa skor. Alltså det finns ju inte en enda bra skoaffär i den här stan. Gick in den första affären jag såg och bara "nej, nej, nej, usch, aldrig, haha vafan är det där?, nej, nej". Det finns skrämmande mycket fula skor. I affär nummer 2 var det samma historia. Sen hittade jag äntligen ett par som åtminstone såg bra ut. Dom såg bra ut, men var obekväma. Whatever, köpte dom ändå. Hittar man något snyggt i fulträsket så får man ta att det kanske kommer göra lite ont. 

Åkte hem, fixade mig och påbörjade promenaden mot Gazoline, där alla skulle mötas. Det blåste och regnade och den tiden jag la ner på att fixa håret var helt bortkastad. 5,5 kilometer senare, med ruffsigt hår och skoskav så var vi framme. Vad gör man inte för att få dricka lite vin och lite öl? Vi slog oss ner och gjorde våra beställningar och eftersom att vi var runt 20 pers så tog det en satans tid att få maten. Det är tur att vi är så jävla roliga så att vi kan fördriva tid ganska lätt. Men när det blev lite, bara lite, tråkigt så roade jag mig med att äckla mina bordsgrannar genom att trycka min fuckade knoge på plats. Det tyckte jag var kul. Dryck och mat anlände så småningom. Vinet smakade jäst och kycklingen var så välstekt att man fick hacka sig igenom den. Men allt annat på tallriken var gott, -ish. Om någon åker till Gazoline och får en tandpetarburk på sitt bord som någon eller några har pillat ut alla tandpetare men lämnat alla förpackningar så att det ser ut som att det finns massor av tandpetare... sorry. Det blev ett litet projekt det där. Sedan gömde vi bevisen, alltså tandpetarna, genom att pilla in dom i den maten som vi inte ville ha. Så i någon soptunna någonstans så ligger det en torr kycklingbit med x antal tandpetare helt dolda i sig. Ta det som en varning alla dumpster divers. 

Sen blev det byggfest! Och den var över alla förväntningar. Mycket folk och asgoda drinkar. Och jag har helt klart en talang för beer pong. Fast den talangen avtog i takt med att dricka intogs. Helt klart en lyckad kväll. Något som stöds av min ovilja att titta på kontoutdraget. 

Nahe, nu är det bara att tagga om till nästa fest. Ikväll blir det lagfest och jag har alldeles för mycket dricka. 

And for a while things were cold.

Aaaow. Nu gör det ont överallt. Ryggen knäcktes inte till rätta på träningen. Vart man än har ont för tillfället så tycker man ju att det är det värsta stället att ha ont på. Alla andra ställen skulle vara bättre. Men alltså, ryggen är fan bland det värsta. Känner mig handikappad. Och är helt blå på ena höften. Och på något vänster så lyckades ena knogen på högerhanden att hamna galet. Den är liksom helt intryckt i handen. Det är blått och knöligt där det inte ska vara knöligt och platt där det inte ska vara platt. Mycket märkligt. Det skulle vara himla trevligt om jag kunde klara mig igenom åtminstone en vecka utan att göra mig illa på något sätt. Jag minns inte senast jag hade en sådan vecka. Fast jag ska inte klaga, det är ju bara småskador och om något så blir jag taggad av att ha lite ont. Jag är inte någon skum masochist eller så, men när jag får ont på plan så koncentrerar jag mig extra mycket på själva spelet för att koppla bort det onda. Jag kanske borde be någon sparka mig på smalbenet eller stämpla mig innan varje match, för att få bort nervositeten och tagga igång ordentligt. Ptjaa, varför inte.

Jävlar i hela helvetet vad det har blåst idag. Så nu har det varit halv storm två av två gånger som vi tränat på Maservallens konstgräs. Porque?! Sluta blås bort alla bollar!

Annars har det varit en riktigt bra dag idag. Jafan. Trevligt och roligt.

Ohfyfan vad jag är sugen på O'boy.... Åh, så har jag ingen mjölk. Någon som är sugen på att komma förbi med ett paket och sen dra direkt? Bara lämna mjölken liksom. För jag vill inte dela med mig. Någon? Och hallå, vilka är ens alla ni som läser den här skiten jag skriver här? Haha, för någon superblogg är det ju inte. Men uppskattar självklart alla besök. Uppskattar och beundrar hur mycket trams ni står ut med. Vilka ni nu än är.

I don't know what you take me as or understand the intelligence that this girl has

Tack kära ryggen för att du lät mig sova så gott inatt. Inte.

Någon matteövning blev det inte idag. Och det ser inte heller ut att bli av att räkna hemma. Nej det blir fullt upp med annat idag. Fika och sånt. Viktiga saker. Det gäller ju att prioritera. Fika och prata bort tiden fram tills träningen ikväll. Skulle behöva en lugn dag och släppa allt som har med skolan att göra. Och den där träningen ikväll får vi se hur jag gör med. Tror knappast att ryggen kommer må bättre av fler slängningar. Fast vem vet, den kanske knäcks på plats av det? Knappast troligt, men jag kommer ju säkert att satsa på den teorin ändå. Det långsiktiga tänkandet som jag förut hade har varit spårlöst försvunnet nu senaste tiden. Både på gott och på ont. Det är väl bra att ha mål att sträva efter, men samtidigt är det rätt schysst att bara ta en dag i taget och låta allt bara bli som det blir. Vad det än blir. Om så än kroniska ryggsmärtor.

Snälla låt det bli sommar. Vill kunna åka hem till Norrköping och träffa alla. Och vara här med Viktor och alla andra här. Vill ha tid att göra saker. För även fast jag inte exakt vet hur sommaren kommer bli rent jobbmässigt så tänker jag banne mig inte jobba alla veckor. Hell to the no.

man måste veta om det ska vara ett + eller ett - mellan talen innan man kan skriva bakom = -tecknet

Gud jag har så ont i ryggen. Landade kalasdåligt en gång där under gårdagens match och att sen ställa sig i målet idag och försöka ta straffar utan att ha värmt upp ordentligt... ingen bra idé alls.

Nu sitter jag och funderar över om jag ska orka ta mig till skolan och gå på matteövningen imorgon eller om jag ska sova en timme längre och sen räkna lite hemma. Fast att räkna hemma brukar sällan gå så bra för mig. Det finns så mycket annat som stjäl min uppmärksamhet. I princip ALLT annat som finns runt omkring är mer intressant.

Jag borde jobba med mitt sätt att hantera "svåra" frågor. Personliga frågor. Jag går in i försvarsställning ganska omedelbart och är inte direkt känd för att vilja dela med mig om det inte sker på mina villkor. Blir jag överraskad så blir jag defensiv. Vilket är lite ironiskt när man blir ifrågasatt för att vara allt annat än just defensiv.

Skulle jag bli misstänkt för något brott så skulle jag garanterat verka väldigt skyldig, haha. Att dra felaktiga slutsatser om mig är inget jag svarar bra på. Jag skulle le och skratta, för det är så jag reagerar när jag inte vet hur jag ska agera eller känner mig hotad. Sen ta ett kliv bakåt och bli ganska fåordig men kontra ibland med att gå till några oigenomtänkta verbala motattacker.

Jag har läst alldeles för mycket beteendevetenskap för att inte ifrågasätta när delar av historier saknas. Men whatever. Ibland är det bättre att bara lägga frågorna och tankarna åt sidan. Ibland tjänar det ingenting till att försöka reda ut hur allt blev som det blev. Jag får försöka nöja mig med att inte förstå.

Vad händer?

Jag har druckit alldeles för mycket kaffe idag. Och kollat alldeles för många gånger på Swing Wing-reklamen. En leksaksreklam från 60-talet. Det är typ en burk som man ska ha på huvudet som har en tofs på toppen. Och när man skakar på huvudet så kan man få den där tofsen att snurra runt. Det är allt. Det är nöjet med den - att dra på sig whiplash-skador. Helt jävla underbar reklam. Hur lättroad var man egentligen förr? Kolla här om du inte sett den. 

Min hjärna jobbar för fullt nu, med en enda tanke. Och den är "ööööööhhhh?" - för jag fattar ingenting. 

Det finns bara ett sätt att lära sig saker på och det är: den hårda vägen.

Idag har jag lärt mig att man inte ska hoppa över staket när gräset på andra sidan är blött och lerigt. Vintern är ju över så då kan man ju inte halka? Jo, det kan man. Men som den ninjan jag är så lyckades jag hålla mig på fötterna. Men vackert var det inte och en hjärtinfarkt var nära att inträffa. Den där känslan när fotfästet bara försvinner - hemsk. Jag har även lärt mig en annan sak angående att halka. Ha inte vatten på handskarna precis innan du ska hoppa upp och hänga dig i ribban. Just don't. Lärde mig det den hårda vägen idag. Det var inget problem att hoppa upp och få händerna runt ribban, men fästet var noll. När man hoppar i princip så högt man kan och försöker ta tag i något på det sättet så hamnar kroppen som i en pendling, ben och fötter hamnar i en framåtrörelse. Så, när man då tappar greppet så ramlar man ner på rygg. Så vitt jag vet så landar inte ninjor på rygg, så förstår inte varför jag gjorde så. Mycket märkligt. Och jag kan inte annat än undra hur många dumma saker jag har gjort på träningarna egentligen, för numera blir ingen förvånad när jag lyckas med något sånt där. Standard.

Idag har bilen fått på sig sommarskorna. Eftersom att det blir olagligt att köra med dubbdäck från och med imorgon så var det dags att göra det idag. Jag är alltid ute i så god tid. Flera timmar till godo ju.

Har en lång dag framför mig imorgon. Jösses. Fyra timmar matte med kinesen och sen fyra timmar byggstatik och hållfasthet. Och sen lite match på det. Himla tur att jag har en match att se fram emot, annars skulle jag nog dö där på en av skolans obekväma stolar. Jag är helt övertygad om att skolan skulle kunna få min kropp att bara sluta fungera. Den kan ju få min hjärna att lägga av totalt, så varför inte även alla andra organ?

enkel fråga - komplicerat svar

Skön dag. Mitt kära Forssa mötte P97:orna idag. Så brutalt jävla överbra kämpat av alla. Siffermässigt förlorade vi med 3-2, men nog fan är det en vinst ändå. Dom var längre och snabbare och oddsen talade allt annat än i vår fördel, men vi var smartare och envisare. Eller ja, inte vi, dom andra i mitt lag. Det var min tur att sitta på bänken idag. Kände mig bra stolt där jag satt. Ja jävlar ja, riktigt stolt. Förövrigt så älskar jag att dom på läktarna ropade "kom igen nu Forssa" - då båda lagen tillhör den föreningen.

Annars har det varit en lugn dag. Mycket tanketid nu på kvällen. Ibland kan jag fokusera så mycket på det jag vill säga att jag verkar disträ och sen får jag ändå inte ur mig orden jag tänkt fram. Jag vet inte vad det är med mig på sista tiden. Jag har blivit så osäker och tveksam. Lite rädd nästan. Och jag känner inte igen mig själv. Jag är i en situation som jag inte direkt varit i förut. Inte på det här sättet. Jag överanalyserar och det gör mig kluven. Jag måste släppa det och bara göra det som känns rätt. Men ibland undrar jag om jag bara inbillat mig allt. Men det måste synas i mina ögon att det är mer än så för mig. Hur som helst är det dags att jag tar tag i allt och reder ut alla frågetecken.

mardrömmar på ingång

Okej, så, jag fastnade framför Dalarnas lokalkanal en stund. Om jag inte får mardrömmar inatt så är det fan ett mirakel. Jag vet ju bättre än att generalisera och jag känner ju många vettiga människor härifrån, men den här kanalen visar även att det finns många skumma tomtar i detta landskap. Många! Vad är ens poängen med att filma på en marknad i Säterdalen där folk mest bara står och säljer korv och diverse hantverk? Jag förstår inte ens vad hälften av människorna säger. Det är för avancerat dalmål för mig. Precis allt på den här kanalen ser ut att vara inspelat i början av 90-talet och på skakig hand. Och så långt jag förstår så sägs inte ett enda vettigt ord. Det är mer som en sån där hemmafilm när man egentligen bara testar kameran. Och snälla, varför måste alla vinka till kameran? Det är inte coolt, ni ser bara ut att vara helt dumma i huvudet.

Det är en himla tur att man bara kan se på denna kanalen när man väl är fast i Dalarna, för inte en enda jäkel skulle vilja komma hit annars. Det är helt klart den absolut sämsta och mest skräckinjagande bilden av Dalarna som visas upp. Så ja, om jag inte kommer drömma om den där småtjocka gubben, med skägg i hela ansiktet, som gluffsade korv och pratade om Säterjäntor, så kommer jag bli himla förvånad.

I don't fuck around when I'm drunk, I fork around.

Jag var nog bra full när jag kom hem inatt. Hittade en gaffel i smörpaketet i morse. Hade gafflat runt lite. Varför har jag ingen aning om. Hade inte ens något bröd hemma. Och varför en gaffel och inte en kniv? Så många frågor. Men den där promenaden hem i regnet som tog lite över en timme gjorde i alla fall mirakel för bakfyllan. Promenad och pizza. Det får det bli alla gånger nu framöver. Vaknade nämligen redan vid 08 och kände mig superpigg och utvilad. Vilket var bra, hade lite saker att göra.

Ikväll blir det lugnt. Kanske någon film om det hittas någon som är värd att se. Ingen alkohol i alla fall. Känns bra att kunna skylla på att det är för att vi har match imorgon. Istället för att behöva erkänna att man inte orkar. Det blir två dagar nästa helg så jag lär vila upp mig tills dess. Kan bli spännande att se hur nästa helg kommer sluta. Är mest orolig för byggfesten. Har en föraning om att det kommer spåra ganska bra. Men jävlar vad kul det kommer bli. Ja.

Nahepp, om man skulle ta och äta lite lasagne kanske. För femte gången denna veckan. Det är inte speciellt gott längre. Men man lär ju äta upp det man lagat. Mat som mat.

en sådan där

Idag är det torsdag, men för mig är det fredag. Ledig tills på tisdag. Kan inte med ord beskriva hur skönt det känns. På två dagar har vi tuggat oss igenom hela åtta timmar av byggstatik och hållfasthetslära. Känns som att vi har ritat en miljon balkar. För att rita allt är helt klart det drygaste just nu. Jag är inte så bra på att rita raka linjer om man säger så. Varför har inte skolan en kurs i det? Simpel pennföring - 7,5 hp.

Men ja, fyra dagar utan att behöva åka till skolan. Jag planerar att vara bakfull åtminstone en fjärdedel av tiden. Det kan nog bli lagom och bra.

Skämde bort bilen förut. Tvättade fanskapet. Kände att det inte var sådär jättekul att åka omkring i stans smutsigaste bil med en ditmålad kuk på bakrutan och ett antal ord skrivna runt om på hela bilen. En man som också stod och väntade i tvättkön uppmärksammade det som stod skrivet. Skrattade lite och tog sedan en tur runt min bil där han såg den fina bilden. "Jahaja, där har någon ritat en sån där." Sen gick han bara. Jag höll på att dö av skratt. En sån där.
Passade även på att boka tid för däckbyte. Sista dagen att köra med dubb är ju på måndag, så bokade en tid då. Man ska inte göra något innan det är absolut nödvändigt.

Nu: mat. Sen: öl.

Truth will rise above falsehood as oil above water.

Så, jag läste mitt horoskop idag.

"Things should be going rather well in your professional life right now, Gemini - but what about your personal life? You may be experiencing some strife with a significant other, or with a roommate, or someone who shares your home. This can be easily resolved if you can devote a little bit of time and attention to it, but you may be so caught up in your work that you're finding it hard to break away. Why not make a deal with yourself? Put all of your efforts into your career until Friday, and over the weekend relax and reach out to resolve the conflict. Then everything in your life will be running smoothly!"

Termen "så fel som det kan bli" känns lämplig att använda. För det första, mitt jobbliv? Jag jobbar inte, jag studerar. Men om man ser på studierna som mitt jobb så stämmer det ändå inte. Det är tyngre nu än någonsin. En lång plågsam dag i taget. Nästa, en signifikant andre - nepp, ingen sån. Och ingen roomie. Och har heller ingen som bor någon annanstans i min lilla etta. Och en konflikt tror jag inte att jag har med någon alls. Fel fel fel. Slutligen så tänker jag inte lägga ner all kraft på skolan tills på fredag. Skälet? Vi är lediga på fredag. Men till torsdag kan jag tänka mig att kämpa.

Idag hade jag en sån där lång och plågsam dag i skolan. Eller nej, den var inte så hemsk egentligen. Inte om man jämför med det som väntar imorgon. Timmarna gick ändå förbi i en ganska normal takt. En timme kändes ungefär som en timme och inte som en hel dag som dom brukar kunna göra. Ibland tror jag att det är något glapp i tidsdimensionen där på högskolan.

Efter dagens sista föreläsning blev det en efterlängtad kopp kaffe på Wayne's innan vi begav oss till Falun och Ramböll. Studenträff kallades det. Det största skälet till att vi åkte dit var att det skulle finnas mat. Och det fanns det också, men den levde inte upp till alla lovord som har hängt i luften från dom som var på studentträffen förra året.

Ramböll. Ett företag som "satsar på miljön" men som hjälper till med att bygga och utveckla anläggningar för att ta upp olja och naturgas. Dom kallar fossila bränslen som ett nödvändigt ont och hävdar att dom jobbar med att försöka göra processen vid utvinningen så "grön" som möjligt. Jag kallar det för dubbelmoral och ser det lite som samma sak som att förespråka att alla ska få ingå äktenskap med den man älskar - så länge det handlar om kärlek mellan en man och en kvinna. Jag blev faktiskt lite besviken över dubbelmoralen. Självklart fattar väl jag att det är där dom stora pengarna finns, men referera inte till er själva som några miljöhjältar. Det är väl ändå bra att processen vid utvinning av olja och naturgas görs så pass ren som den kan bli, eftersom vi faktiskt är beroende av denna resurs (än-så-länge), men samtidigt så känns det lite som att polera bajs. Står man framför de största miljöbovarna så kan man inte titta bort bara för att man har satt en slips på dom. Känns bra att skriva såhär om vad som skulle kunna vara en potentiell framtida arbetsgivare, men hey, man har väl rätt att ha en åsikt. Och eftersom att etik var ett nyckelbegrepp inom företaget så känns det lugnt - för det vore ju etiskt fel att inte få ha åsikter. Case closed.

Welcome to the inner workings of my mind

Tidigare idag fick jag en anonym kommentar på ett inlägg här. "Kan inte du berätta mer om dig själv?". Ehm, nej, det kan jag inte göra. Det finns två skäl till detta. 1). Du skriver inte ens ditt namn men vill att jag ska berätta om mig? - nej. 2). Principskäl, jag vill inte sitta här och skriva personliga saker. Nog för att det kan bli lite sådant någon gång ibland, men sällan att jag skriver det konkret och rakt ut. Och det är nog lite min grej överlag. Jag kan hinta om att det är något, men att säga det i klarspråk? - det spar jag för de människor som jag litar på. Vem som helst kan läsa min blogg och det sista jag vill är att folk ska tro att dom förstår vem jag är som person. Inte för att jag tror att det skulle vara möjligt att göra överhuvudtaget genom att läsa någons blogg, men många förstår inte att det finns mer till en människa än vad som sägs och skrivs. Dessutom är jag nog en ganska komplex människa. Det är vad jag har hört i alla fall. Det som jag skriver på min blogg är det jag väljer att skriva. Det är ingen spegling av mitt liv eller mina känslor. Inte en spegling av mig. Det är ett urval av händelser. Endast en liten del av helheten.

När jag börjar tänka på detta så inser jag ganska snabbt att det nog inte finns speciellt många som verkligen känner mig. Men finns det någon människa som många verkligen känner? Jag menar verkligen, verkligen, känner. Från och med nu så menar jag verkligen känner när jag bara skriver känner. För att känna en människa så krävs det intresse och förståelse. Engagemang, tid och ett ömsesidigt förtroende. Att ha detta med många personer känns, för mig, komplicerat och oäkta.

Jag ser liten eller ingen poäng i att häva ur mig mina innersta känslor för någon som jag inte vet verkligen bryr sig. Ibland kan man känna som att man måste få dela med sig och då kan nästintill vem som helst åka på att få höra om det. Men då finns det en skillnad. En stor skillnad. Då, liksom på den här bloggen, blir det valda ord, en liten del av sanningen.

Jag vet mycket väl att det här kan ses ha lite dubbelmoral i sig. Speciellt för dom som är trogna läsare. För visst, ibland så kan jag skriva ganska personliga saker här. Men berättat hela historian är något jag aldrig gjort.

Ganska hetsigt svar på en simpel fråga. Vad det ger för bild av mig vet jag inte och jag bryr mig inte heller. Vill du veta vem jag är - prata med mig. Vill du lära känna mig - var beredd på att visa tålamod. För att lära känna mig måste jag samtidigt lära känna dig. Man känner ingen förrän man känner varandra.

I know you think I'm wrong, but I'm not your tour guide

Det syns på mitt hem att jag har varit sjuk i en vecka. Eller ja, det syntes. Har försökt få ordning på kaoset idag. Hade disk kvar från när Viktor var här förra helgen. Så illa var det. Men jag har ju legat ganska däckad  så döm inte för hårt. Hade i alla fall samlat på mig ett enorm mängd smutsiga glas och koppar. Har försökt dricka mycket nu i dagarna och eftersom att min hjärna fungerar på så sätt att jag inte vill använda ett glas jag redan använt, jag kan ju få i mig bakterierna igen, så hade det blivit en hel del disk. Jag vet att det är helt dumt att inte använda samma glas flera gånger och att man inte kan smitta sig själv, men ändå så envisas jag med mitt beteende. Halvvägs igenom alla glas så insåg jag att jag inte hade några tallrikar att diska och då insåg jag även att jag inte har ätit mat sedan den där pizzan i måndags. Det var ju inte så bra. Men ja, dricka är ju viktigast när man är sjuk.

Gav mig på att laga lite mat. Eller ja, mat och mat, pasta med baconsås. Lite kolhydrater och lite fett i alla fall. Mästerkocken var lite ringrostig. Brände baconet och underkokte pastan. Tur att jag inte är petig när det gäller mat. Var inte hungrig men måste säga att det känns ganska bra nu efteråt. Nu kan kroppen få äta av det istället för av mina muskler. För fettet äter den ju fan inte av.

Imorgon är det söndag. Det innebär att Viktor kommer hit. 24 år och en dag gammal. Lika gammal som vår mentala ålder är, sammanlagt. Det ska bli himla trevligt. Han följer med till Fagersta och kollar på matchen. Ska bli spännande att stå en match i det här skicket. Känner mig ganska pigg i kroppen, det är inte det, det är mest det att jag låter ganska sjuk när jag hostar. Men det kanske jag kan använda till min fördel. Äckelhosta lite när dom anfaller. Bara hoppas på att jag inte skrämmer iväg mina backar i samma veva. Fast jag smittar nog inte nu. Det har gått så pass lång tid. Men det vet inte motståndarna! Maha. Ska göra mitt bästa med de förutsättningar jag har. Jag kanske inte kommer vara bäst på plan, men jag kommer vara snorigast och hostigast.

inget av läsvärde, bara gnäll

Senaste tiden har jag varit inne i en oturs-streak. Hela tiden har det varit något som inte gått bra. Det började med att jag vaknade en morgon och kände mig helt trasig i ryggen. Gissade på att jag hade sträckt mig på någon träning och att det skulle ge med sig ganska snabbt. Trots att jag var stel i ryggen och hade svårt att ta djupa andetag så åkte jag och tränade. Det var kanske inte mitt smartaste drag. Ryggen gjorde att jag slängde mig annorlunda mot hur jag brukar göra vilket resulterade i att jag vred till knät ganska fint när jag sköt ifrån och av något skäl så bestämde jag mig, i samma slängning, att landa rakt på knäskålen. Det här var på första skottet efter uppvärmningen. Så jag fick sätta mig och bara titta på under resten av träningen. Senare på kvällen så antog mitt knä samma form som en handboll. Samtidigt började ryggen göra mer ont. Men jag hade planer dagen efter. Skulle till Stockholm och se Louis CK med Erik. Det var bara att åka iväg och bita ihop. Hade ändå riktigt trevligt under dagen och jag skrattade så jag grät under ståupp-komiken. Tårarna var inte för att det var kul, även om det var jävligt roligt, utan dom kom som ett resultat över att det gjorde så förbannat ont när jag skrattade. Det onda i ryggen strålade nämligen ut mot hjärtat när jag tog djupare andetag. Och att ha som hugg vid hjärtat är inte det roligaste vill jag lova. Och sämre skulle det bli.

På tåget upp mot Dalarna började det göra hemskt ont och jag kände mig nästintill svimfärdig. Ringde sjukvårdsupplysningen och fick till svar att jag skulle åka till akuten i Falun. Jahapp. Skitkul. Speciellt med tanke på att jag hade en tenta dagen efter som jag behövde plugga mer till. Åkte i att fall till Falun och fick göra en jävla massa tester och ta prover. Sen fick jag vänta. Och vänta. Och vänta. En sisådär åtta timmar senare fick jag äntligen träffa en läkare. E riktig jävla idiot. Han lyssnade inte ens på hjärtat och lungorna utan sa bara att han trodde att det kom en låsning i ryggen som gett en upphakning i revbenen. Efter att ha väntat så pass länge så var mitt humör inte det bästa. Lackade ganska ordentligt på det dåliga bemötandet och att han inte ens uteslöt mer allvarliga saker innan han gjorde sin gissning. För han var tydlig med att det bara var en gissning och att det mycket väl kunde ha medicinska orsaker. Efter att jag sagt precis vad jag tyckte om det så gjorde han i alla fall några fler tester. Grejen var att alla mina värden var lite off, men då dom inte kunde hitta någon förklaring så struntade dom i det. "Se till att hålla lite koll på din puls" fick jag höra. Jahaja. Hade förövrigt en vilopuls på 105 under tiden jag var där. Det är bra jävla högt.

Inte kunde jag skriva tentan heller. Inte för att jag inte pluggat ordentligt, för fick in ganska många timmar där när jag väntade, utan för att jag inte kunde sitta upprätt utan att gråta lite över hur ont det gjorde. Fick istället skjuts till tåget så jag kunde åka hem till familjen och skulle slippa dö i min ensamhet. Det var seriöst min tanke. Man blir bra orolig när det gör så ont i dom regionerna. Självklart så var tåget från Sala till Norrköping inställt så fick åka med första tåget till Stockholm istället. Som tur var så löste SJ det hela smidigt och kom ut med nya biljetter så vi hann med det tåget som gick bara två minuter efter det att vi kom in. Det var tur. Jag hade nog blivit en hemsk människa annars. Nu blev jag bara chockad över hur smidigt SJ faktiskt kan lösa problem.

Träffade en naprapat direkt på morgonen därefter. Min rygg såg tydligen ganska misshandlad ut. Flera låsningar i bröstryggen och min ändrade hållning hade lett till massor av knutar i ryggen och nacken. Men det var inget som naprapaten inte kunde trycka till rätta. Men det var plågsamt. På skakiga ben men som en helt ny människa lämnade jag kliniken och äntligen kändes allt ganska bra...

...tills jag kom hem och upptäckte att Sammy hade fått blodöra igen. Stackars krake. Sist han fick det så blev det kaos i våra liv. Vi trodde han skulle stryka med efter den behandlingen. Inte för att blodöra i sig är så farligt utan för att han är så känslig för sederingen. Så den här gången bestämde vi oss för att avvakta. Slutar det blöda av sig själv och innan det blir för svullet så kan han leva med det. Hoppas verkligen att det löser sig självt.

Sen gick det en dag, sen blev jag sjuk. Pallrade mig tillbaka till Dalarna då Viktor skulle komma på besök. Om något så hann jag bli ännu mer sjuk tills dess och jag var nog det tråkigaste sällskapet någonsin. Det här var i söndags. Och jag är fortfarande inte frisk! Vafan?! Har missat massor i skolan och känner mig som sämsta gruppmedlemmen, men har verkligen inte varit i skick att göra något vettigt. Har hostat lungorna ur mig och det lilla som jag har ätit har jag fått återse ganska snabbt. Inte okej.

Men nu, nu, börjar jag äntligen känna mig som en människa igen. Snälla, inget mer nu. Låt mig få vara frisk och hel. Inga skador, inga sjukdomar. Det är allt jag ber om.

Tråkigaste inlägget någonsin, jag vet. Men behövde få gnälla av mig.