Nej okej, nu är jag på bättre humör. Det går snabbt i svängarna. Mm, det finns nog hopp om framtiden trots allt. Det behövdes bara några ord, så kändes allt ganska bra. Fast icke att förringa, my high has reached an all time low. Men vad gör det, det är tillräckligt för att jag ska sitta här med ett leende. Ett spår av kämpaglöd. En svag gnista, men jag känner den. Jag tänker fan inte ge mig. Jag tänker slåss för det här.
På tal om något helt annat. Hur kommer det sig att man alltid blir rädd när brödrosten skjuter upp mackorna, hur beredd man än? Man vet ju att det kommer hända. Alltså jag kan titta på en skräckfilm utan att bli speciellt rädd, men när brödet är färdigrostat kan jag skrika som en liten tjej. Fascinerande.
Du kan inte alls titta på skräckfilm utan att bli speciellt rädd.
SvaraRadera