16 strumpor, 8 par, besökte idag tvättmaskinen. 14 tappra hittade sin väg ut. Nu är det bekräftat, den stora tvättmaskinen stjäl strumpor. Om den nu måste ta strumpor så kan den väl åtminstone stjäla ett helt par istället för att ta från två olika. Dumma jävla maskin. Fortsätter den såhär så kommer den nog gå sönder snart. Om inte för att det blir stopp i någon slang, så för att jag kommer ta hämnd. Trumman måste ju vara skev eller något, för inte ska väl mindre plagg kunna slinka med vattnet ut? Jävligt irriterande är det i alla fall.
Jag har något bra. Men jag är nog inte nöjd. Jag vet inte om jag någonsin känt mig helt nöjd. "Det får duga tills vidare" är ett uttryck som känns ganska passande. Och så har det alltid varit. Men hur bygger man på något som man ändå kommer lämna bakom sig? Hur investerar man i något som är tillfälligt?
För jag har något bra, men jag har inte det jag vill ha. Men vill jag ha det för att jag inte kan få det? Så brukar jag fungera. Fast fan, det känns annorlunda nu. Jag har aldrig tagit något såhär litet och läst in så mycket av det. Och det skrämmer mig, vad jag skulle vara villig att göra för att få det. Men innan jag gör något alls så måste jag lista ut om jag faktiskt verkligen vill eller om det bara är något dumt påhitt för att bevisa något. Det kan lika väl vara det senare alternativet. Om någon påpekar att det här är kryptiskt - well, that's how I praise. Kan jag inte svara på något så ställer jag motfrågor. Är man inte uppmärksam så vänder jag på allt utan att egentligen säga något alls. Och det, mina vänner, är knepet för att slippa svara på frågor som man antingen inte kan eller vill svara på. Det funkar ibland i alla fall.
Happ. Sova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar