ibland älskar jag det svenska språket

Ni har väl inte missat Viktors blogg? Oj vad jag skrattade åt det här inlägget. Av så många olika skäl. Inget blir lika roligt som det som inte är menat att bli det. Läs HÄR.

I don't always talk on the phone. But when I do, I walk around like an idiot and touch everything in sight.

Jag har blivit dålig på att skriva här. Är för lat antar jag. Klockan är snart åtta och min lathet är lite som siffran 8, om den läggs ner så blir den infinity. Samtidigt som jag skriver här så försöker jag slänga ihop en matlåda tills imorgon. Att laga mat och göra något annat samtidigt brukar i regel vara en dålig kombination för mig.

Helgen har varit ganska händelserik fast samtidigt inte. Gårdagen spenderades mestadels i Falun då laget var med och spelade sm-kval i futsal. Två vinster och en oavgjord match i gruppen vilket betydde att vi gick vidare till semin. Men det här med futsal känns inte riktigt som vår grej. Det är en sak på träningarna, då finns glädjen i spelet, men på matcher blir det nervöst och stressat. Fast måste säga att jag är jävligt stolt över mitt Forssa för insatsen igår trots att vi inte levde upp till vår fulla potential.

Idag har jag fikat lite och snackat lite gamla minnen. Sånt är trevligt.

Jävlar! Riset!

...Det var lugnt. Men jag hade tydligen slängt i pasta istället för ris. Min koncentration är inte på topp. Något som även visade sig häromdagen när jag vattnade mina konstgjorda blommor. Jag har egentligen bara tre levande blommor. Eller ja, en mini-orkidé, ett träd och en sån där grön grej med tjocka blad som ska vara ganska omöjlig att döda. Sen har jag några döda växter som jag vattnar då och då ändå. Dom kanske bara sover. Och på tal om att saker dör eller går ur tiden så hittade jag ett oöppnat mjölkpaket i kylskåpet som gick ut den andra november. Det var lite svullet.

Åh, för bara några minuter sedan sa jag till Viktor att jag har en Trocadero i kylskåpet som jag ska spara tills han kommer hit, men nu blev jag jättesugen. Äh, han kommer nog hit ändå. Men nej, jag ska inte dricka av den. Man vill ju inte riskera något.

Take your age. Subtract 2. Then add 2. That is your age.

Äntligen börjar huvudvärken ge med sig. Har inte kunnat sova alls de senaste nätterna då jag känt mig yr och illamående. Men någonstans vid 03 inatt så släppte det. Och bristen på sömn hade nog tagit ganska bra på mig då jag sov till och från tills runt fyra på eftermiddagen. Det är ganska galet. 

Jag är nog en ganska korkad människa. Bara för att jag mådde bra och hade känt mig pigg i några timmar så tänkte jag att jag kunde vara med och träna lite lätt. Tack och lov så var det en lugn träning för jag kan inte hålla tillbaka på egen hand. Men det var nog inte så smart ändå. Man ska ju inte träna om man varit sjuk och jag har ju lärt mig det den hårda vägen mer än en gång tidigare. Men kvällens hjärthugg har säkert inget med det att göra. Äsch, det är det värt. Bara inte levern havererar igen så är jag nöjd. Kanske borde gå och ta lite prover snart, kolla läget. Det var ju ett bra tag sedan. Men samtidigt är jag emot att kolla upp sånt. Det jag inte vet om mår jag inte dåligt av. 

I thought of you today. I also threw up in my mouth a little. I'm sure it was just a coincidence.

Det största problemet när jag är sjuk och bara ligger hemma är att jag får för mycket tid till att tänka på diverse saker. Tänk om alla återförsäljare av lakan skulle chockhöja priserna. Dom har ju oss runt lillfingret. För vad ska vi göra? Inte köpa lakan?

• När brevbärare öppnar sin post, känns det då som jobb för dom?
• Om en dvärg röker på, blir denne då hög eller bara medium?
• Varför har brödrosten ett sådan inställning att man kan bränna brödet så pass att ingen människa skulle vilja äta det?
• Tänk om fåglar inte sjunger, utan skriker för att dom är rädda för höjder?
• Om 20 år, kommer det inte vara väldigt svårt att hitta användarnamn, till diverse sidor, som inte är upptagna?
• Människans hjärna skapade vårt språk. Så, vår hjärna bestämde alltså att sitt eget namn skulle vara just 'hjärna'?

Titeln på inlägget. Var det bara ett sammanträffande?

If you love something, set it free. Maybe not sharks though. Or bees. Viruses. Lots of stuff really. Look, the point is don't love anything.

Har haft för ont i huvudet för att kunna uppdatera bloggen. Mår fortfarande inte bra, men bättre är det och det måste bli helt bra tills imorgon. Får inte missa mer i skolan. Har haft sån där äckelhemsk huvudvärk och mått illa. Säkert en hjärntumör eller något sånt.

Hade i alla fall en trevlig helg i Umeå. Träffade bland andra Viktor, Anders, Marit och Carl. Mycket märkligt att träffa människor som man träffat och umgåtts med här, där. Vädret var inte kalas och jag fick nog inte se staden från dess bästa sida. Men det var trevligt ändå. Och nu när jag vet att Viktors vänner finns på riktigt så kan jag pusta ut. Var lite orolig där en stund.

Nejfan, jag har fortfarande för ont i huvudet för det här.

åkte en sväng

Tittade upp efter ett telefonförhör med Gbg-polisen. Då var jag här. Vart nu det är.

En Viktor.

Att se det fina i det vardagliga. 

Kan vara snyggaste stationshuset i Sverige.

Fräsch bro.

Lägg till bildtext

 Mer moderna konstruktioner åt folket!

Himlen lyste fint.

The start - a simple touch

Det är ju inte varje morgon man är på benen redan 05:45. Och pigg dessutom. Tvätten är i maskinerna och trapporna till tvättstugan gick faktiskt ganska bra att gå i. Det går bra nu!

Imorgon är det fredag! Och ungefär vid den här tiden går första tåget. Som jag längtat efter den här helgen.

It's not a question or an answer, but it will change your mind.

Överlevde ytterligare ett fyspass trots sjuk träningsvärk. Har rört mig snabbare och smidigare men idag handlade det mest om att härda ut. Med tanke på att jag inte kunde sätta mig ner utan att ta hjälp av armarna förut så känner jag mig sjukt nöjd nu. Med några lager liniment och mycket uppvärmning så är ingenting omöjligt.

Ingenting kan stoppa mig nu! Förutom möjligtvis trappor, uppförsbackar, nedförsbackar eller alla sorts möjliga hinder som innebär att jag måste lyfta på fötterna högre än fem centimeter.

Ägg, keso, proteinpulver, kvarg, juice och liniment. Nu ska kroppen få allt för att kunna återhämta sig så fort som möjligt. Jag ska ju självklart inte äta linimentet. Råkade smaka förut och trots att det innehåller chili, som är gott, och mentol, som också är gott, så var det verkligen inte gott. Inte alls. Ärligt talat så är ju liniment snarare en förbannelse än en räddning. Har man väl börjat kladda med det så kommer det hamna överallt. Och det bränns ju ganska bra.

Jävligt kul att ha tvättid klockan 06 imorgon. Det ser jag fram emot.

"Att säga att ateister inte borde säga "herregud" - pga deras avsaknad av en gud, är som att säga att teister inte får använda sig av uttrycket "sund förnuft" - för att de saknar det."

det finaste jag hört

Har jag sagt att Viktor har skrivit en grymt fin låt? Han förtjänar att få lite uppmärksamhet för det. Klicka här, lyssna och njut!

Den som är hög han kan bli låg. Det som är sant kan bli till båg.

Tog en sväng till apoteket för att införskaffa något mot träningsvärken. Stod med ormsalva i ena handen och voltarén i andra när en som jobbade där kom fram till mig och tog ifrån mig det jag höll i. "De där två får du inte blanda med varandra." Nähä okej. Det var inte som att jag hade tänkt att göra det heller, jag stod ju bara och läste vad som stod om de båda. Efter att hon frågat på vilket sätt jag har ont och jag sagt att jag bara ville ha något för att lindra träningsvärken så sa hon att man får skylla sig lite själv om man tränat mer än vad kroppen ville. Ehm, det är väl det som träning handlar om? Man blir varken snabbare eller starkare om man inte pressar kroppen. Fick koncentrera mig hårt på att inte säga något dumt. Hon ska inte stå där och se tjock ut och sen säga så. Hon vet uppenbarligen inte speciellt mycket om att träna. Hon tyckte i alla fall att jag skulle satsa på ormsalva och sen ta voltarén i tablettform. Efter att ha förklarat att jag inte tål salicylsyra så tittade hon på mig, nu ännu mer dömande än innan. "Då får du nöja dig med salvan och sen vila." Vila? Ehm nej, jag har träning igen ikväll. Därav skälet till att jag ville ha något som lindrar det onda. Annars hade jag väl kunnat stå ut. Gick mot kassan och plockade upp ett läppbalsam på vägen. "Du tål inte det där, det är salicylsyra i." Alltså snälla kvinnan. Tack för upplysningen men vafan? Lever du för att irritera mig? Så jag struntade i att köpa läppbalsam. 

Hursomhelst så sa hon åt mig att jag absolut inte får klia mig i ögonen efter att ha använt salvan. Oavsett om jag tvättat händerna noggrant. Jamen självklart, så dum är jag inte så jag går och gör det...

...Men så visade det sig att jag faktiskt är precis så dum. Så nu går jag inte bara stelt och ostadigt likt en tant, jag ser även lika illa som en. 

Nu har jag i alla fall ormsalva på ena skinkan och ena låret och något skumt liniment på andra. Ett liniment med aloe vera, chili, mentol, eukalyptus och massa annat spännande. Chilimarinerad skinka alltså. Det bränner som satan där jag kladdat på de båda salvorna. Men ja, tänkte jag skulle testa vilken av de som är bäst, därav användandet av båda. 

Nu återstå bara frågan: hur ska man klara av att träna när man inte ens kan gå ner för en trappa? Kan svaret möjligtvis vara MER liniment? Värt ett försök! 

Det som är smått kan bli till nåt, som vinner mark.

Jag har aldrig varit mycket för att ge saker en andra chans. I alla fall när det gäller relationer. Har ett tillfälle passerat så har det. Eller har någon behandlat mig fel så har jag vänt ryggen till. Eller ja, kanske inte vänt ryggen till. Det är lite hårt. För skulle nog ändå alltid ställa upp om det behövdes. Men har alltid haft svårt att förlåta och se den personen som vän igen. Men nu, på senare tiden så har jag nog förändrats lite. Det finns dom som jag skulle vilja få en andra chans med. Alla gör misstag och jag är inget undantag. Det kanske är dags att acceptera att ingen är mer än mänsklig. Jag funderade ett tag på vart det här har växt fram ifrån. Insåg ganska snart att det här är första gången som jag faktiskt vill ha en andra chans. Första gången jag har ångrat hur jag gått till väga. Första gången som det känns som att jag gått miste om något bra. Någon bra.

Känns som att jag är fast någonstans mellan en helt okej situation som jag egentligen trivs ganska bra med och en situation som skulle kunna vara väldigt bra.

Man kan inte kontrollera vad som händer men man kan kontrollera hur man hanterar det. Genom att styra sin egen attityd kan vi bemästra förändring istället för att låta den bemästra oss.

I feel electrified. Sunlight in my eyes.

Träningsvärk var det ja. Känns lite som att jag har blivit överkörd av en bil. Inte för att jag vet hur det känns, men om jag fick gissa. Jag baserar detta på tidigare upplevelser. Jag har blivit överkörd av en pulka och en cykel. Det gjorde ont, men det här är värre. Så, ett steg uppåt borde ju betyda bil. Det borde vara ungefär likvärdig smärta som denna. Fast utan brutna ben såklart.

Min stela gångstil spred lite glädje på skolan idag. Det kan jag bjuda på. Idag var nog första dagen som jag inte ville ha rast någon gång. För rast betyder att man måste resa sig upp. Det är inte så farligt, men att sedan sätta sig ner igen. Inte kul. Och alla dessa trappor. Hemska tanke. Var i alla fall med och spelade lite pingis på lunchen och jag var sämre än vanligt. Det går nämligen inte så bra när man har svårigheter med att förflytta sig i sidled. Men kul var det i alla fall. Lätt dagens höjdpunkt i skolan.

Fick förresten tillbaka tentan i energitekniken. Känns så brutalt jävla skönt att ha klarat den. Två av två är klarade denna perioden. Väntar bara på den sista nu. Men vi har ju världens långsammaste lärare i den kursen så vi får nog vänta hela dom där tre arbetsveckorna som hon har på sig att rätta. Men ja, två godkända. De två svåraste av de tre. Så det känns bra. Nu kan jag åka till Umeå utan att behöva tänka på något sånt jobbigt. Kan det snälla bli fredag snart? Hoppas bara att träningsvärken hinner lägga sig lite. Tveksamt om så blir fallet. Har ju nämligen träning imorgon igen. Kan bli spännande att se hur benen svarar. Eller ja, egentligen är det inte så mycket i benen som det sitter. Snarare i skinkorna. Mina stackars skinkor.

For me, it's obvious. I see the two of us.

Jag kommer säkerligen att ångra det där jag skrev om att jag gillar träningsvärk. Känner redan hur den är påväg. Man vet att det varit ett grymt fyspass när man sätter sig i bilen och knappt orkar trycka ner kopplingen. Det var en farlig åktur hem. Ville inte bromsa eller växla så det gällde att planera körningen. Kanske tog några tveksamma beslut men jag tog mig ju hem i alla fall. Blev sittandes i bilen i garaget en stund innan jag samlade kraft att gå de få metrarna hem. Från garaget ner till gångvägen är det fyra trappsteg. Det var två för mycket. Benen vek sig och min räddning blev räcket. Hängde där en stund och kände mig allmänt vek. Pallrade mig hem till slut och tänkte att ett varmt bad skulle göra mig gott. Kravlade mig ner i badkaret och stod ut i hela 15 minuter innan jag blev uttråkad och rastlös. Det här med att bada är inte min grej. Jag förstår inte hur folk får ro. Det hade gått ganska lätt att komma ner i badkaret men det visade sig att det skulle bli värre att ta sig ur. Eller ja, det var egentligen inget större problem att ta sig ur heller, men det där första klivet när man lägger all vikt på ett ben blev en annan historia. Tur att väggen är så pass nära att jag slapp falla handlöst framåt. Det finns inte en chans i världen att jag kommer kunna gå normalt imorgon. Jag ger tillåtelse att skratta åt hur invalid jag kommer se ut men ber er att inte putta på mig imorgon, för då kommer jag ramla omkull. 

Hur plågsamt det än kan vara under ett fyspass så finns det inte mycket som slår känslan när det är över och man har klarat sig igenom allt. Nu är det bara att bita ihop och köra på dom här månaderna så orkar vi snart det dubbla. Inomhusträningar är kul, men fan vad jag längtar efter de där första uteträningarna när det är så kallt att fotbollarna blir helt stumma och fötterna domnar bort. Ja, det låter konstigt att längta efter det, men så är det. 

Reach out and touch your fate. Let's make this day be something beautiful.

Sitter och småskrattar åt den här dagen. Jag var alldeles för trött för att orka sitta på en matteövning på halvtaskig svenska. Jag orkade med halva, sen gick det inte mer. Jag satt mest och försökte förstå vad den kinesiska kvinnan sa samtidigt som jag försökte att inte skratta åt hur vissa ord uttalades. Det gick sådär. Jag var lite för trött och det var lite för roligt. Så för allas bästa så bestämde jag mig för att avlägsna mig från skolan.

Åkte till hemköp och handlade. Glömde bort att jag köpte mjölk och fil igår så nu har jag alldeles för många liter av det. Ajdå.

Känner att jag är för trött för att skriva här med. Blir nog att ta en powernap innan maten och träningen. Misstänker att det kommer bli en hård träning och med tanke på den formen jag är i så kommer det göra ont i kroppen imorgon. Men det gillas. Träningsvärk är ju, trots att det gör förbannat ont, bland det bästa man kan känna. Då vet man ju att man har tränat ordentligt. Fast nu kom jag att tänka på den gången jag hade sådan träningsvärk att jag inte klarade att komma upp ur sängen. Det var inte lika kul. Klarade att rulla ner på golvet men sen kom jag inte längre. Men det var i samband med att levern havererade så jag skyller på levern och håller fast vid att jag gillar träningvärk.

Imorgon får vi tillbaka tentan i energiteknik. Det ska bli spännande. Vår lärare skrattade när jag frågade om hur vi hade klarat oss rent generellt. Det bådar ju gott.

reagera, agera, ta lärdom

Tillbaka i Dalarna efter några dagar i Göteborg. Tusen nya erfarenheter och en ny uppskattning för livet. En ny syn på livet.

Vi hamnade mitt i en minst sagt oväntad och läskig situation. Det var skrämmande och det finns inga ord som kan beskriva känslorna man kände. Det var hemskt men samtidigt stärkande. Situationer som den borde aldrig få hända, men vi måste ta med oss det positiva. Vi reagerade och agerade och tanken på vad som hade hänt annars är en läskig tanke. Vi kan och ska vara stolta över vår insats. Nu i efterhand kan jag tycka att jag har haft en väldigt naiv syn på livet. "Det händer inte mig" känns som ett uttryck som kommer användas betydligt färre gånger. Jag kommer inte gå omkring och vara rädd men jag kommer absolut tänka till mer och vara mer uppmärksam på min omgivning. Är det något jag lärt mig så är det att det oväntade kan inträffa på oväntade ställen och att det är bättre att ta det säkra före det osäkra. Det kunde lika gärna ha varit någon av oss.

"You are one in a million." False. You are one in 10^2,685,00.

Förra helgen: Norrköping.
Denna veckan: Göteborg.
Helgen efter denna: UMEÅ!!

Äntligen är biljetterna bokade. 06:33 går första tåget. Mot Uppsala. Känns ju jävigt fel att åka åt det hållet, men så funkar det tydligen. Samma gamla tåg som jag åkt så äckligt många gånger tidigare. Av en mängd olika skäl. Men alla vägar verkar gå via det tågspåret. Den här gången kommer bli den bästa. Efter Uppsala blir det Sundsvall innan jag, efter en sisådär 9 timmars total restid, kommer fram till Umeå. Men det känns lätt värt det för att få umgås med världens finaste människa.

Skulle kunna skriva en uppsats om hur glad jag är just nu, men måste packa och färga håret. Glad är jag i alla fall. Minst sagt.

Den dagen jag blir van, den dagen ska jag sluta vara likadan

Kul att jag vaknade 05 och var aspigg. Tittade ut genom fönstret och såg att alla bilar hade ett täcke av frost på sig. Äntligen en kall natt som sammanfallit med att jag parkerat i garaget. YES! Sjukt nöjd över detta knallade jag iväg mot garaget för att ta fram min frostfria bil. Dock blev glädjen inte allt för långvarig då låset till garaget hade bestämt sig för att frysa igen. Efter håsande och några sparkar så gick det dock. Och nu har jag varit himla duktig och köpt låsolja så nu hoppas jag på att det ska gå smidigare. Ren är bilen nu också. Så nu kan den stå där, ren, fin och frostfri i några dagar. Hoppas bilen uppskattar min vänlighet och bestämmer sig för att vara snäll tillbaka.

Bestämde mig för att äntligen hämta ut mattetentan. Med tunga steg gick jag mot receptionen för att möta nederlaget. Men sen visade det sig att jag hade klarat den. Inte med god marginal eller någon marginal alls om jag ska vara ärlig, men sak samma, godkänt är godkänt. Livin' on the edge!

Imorgon bär det av mot Göteborg. Det ska bli kul. Bo på hotell och sånt trevligt. Ja, jobba lite också, men det är ju roligt jobb så det känns bra.

Alltså inte för att jag använder mig av perfekt grammatik i mina blogginlägg, men åh vad jag blir irriterad på människor som verkligen inte kan skriva en enkel mening på ett någorlunda korrekt sätt. "E d så? Men hjärna för mig". *ÄR! *DET! *GÄRNA! Gå och dö. Kan acceptera att man stavar fel ibland eller använder sig av någon hemsk förkortning, men någon måtta får det vara.

Om man prompt ska snoka runt på folks facebook, instagram eller liknande, så kan det vara bra att göra det på ett smidigt sätt. Tänkte bara säga det. Förresten så funderar jag på att ta bort allt sånt där. Fb, instagram, bloggen. Allt. Liksom bara försvinna. Eller så väntar jag med det tills den dagen jag ska flytta härifrån. Ja, så blir det nog. Vet ju att jag fortfarande kommer ha kontakt med de som faktiskt betyder något. Med de riktiga vännerna. Varför ska jag dela med mig av mitt liv till människor som inte är en del av det? Vad får man ut av det? Inte mycket. Fatta vad nice, bli hon som försvann.

The last part of this post is about you. False. It's not, but you're gonna think it is.

Smärta! Tror att jag kan ha brutit en tå. Vågar inte ta av strumpan och se hur det ser ut. Varför kan jag aldrig få skada mig på något tufft sätt? Men nejdå, jag ska alltid göra mig illa helt på egen hand och på dumma sätt. Den här gången gången blev min tå attackerad av en tröskel. En attack som brukar ske ganska ofta och det gör ju så förbannat ont varje gång, enda skillnaden nu är att det onda inte släpper så som det brukar. På ett sätt skulle det vara lite roligt om tån vore bruten för då kan jag få svara "nej, men jag har brutit två tår" på frågan om jag har brutit några ben. Fast å andra sidan tog det typ två år för min stackars lilltå att läka helt när jag bröt den. Den bröt jag också på ett jävligt flashigt sätt. Skulle hoppa över en cykel när jag fastnade med lilltån i sadeln. Så kom ihåg det, om ni prompt ska hoppa över en cykel så gör det inte barfota, då kan det gå illa.

Det här med att göra sig illa på dumma sätt är något som varit med mig hela livet. Mitt snygga ärr på hakan är redan från dagistiden. Stod och lutade mig mot en av fröknarna. Sen gick hon iväg och likt ett träd som fälls så faceplantade jag asfalten. Det är nästan lite av ett under att jag överlevde dagistiden. Jag klättrade alltid i träd men lyckades aldrig ramla ner. För det hade ju varit en tuff skada. Nej nej, jag hoppade från gungor och fastnade med foten i gungan så jag landade på ansiktet och släpades i gruset istället. Då var jag söt. Blodig och sårig i flera veckor. Men jag tyckte det var asroligt att skrämma andra barn med mitt fina ansikte.

Det är svårt att säga vad jag är mest stolt över när det gäller egenvållade skador. En som står högt på listan är i alla fall när jag fastnade med skon i nätet på ett fotbollsmål. Blev arg för att jag inte kom loss så drog till allt jag hade. Jag kom loss. Det gjorde även målet. Märkte inte att målet tippade framåt förrän jag vände mig om och träffades av ribban i pannan. Hjärnskakning. Allt på egen hand. Tyvärr är ju inte det där enda gången som ett fotbollsmål gett mig hjärnskakning. Gud, hur många hjärnskakningar har jag fått egentligen? Det var ju den där gången som jag ramlade ner i ravinen i Vrinneviskogen. Fast det kunde faktiskt ha gått riktigt illa. Hade tur att jag bara slog i marken och missade alla klippblock som låg runtomkring. Sen var det den där gången med snurrgungan. Puttade iväg den när någon började prata med mig. Det visade sig att gungan skulle komma tillbaka. Och sen var det ju den där gången när jag ramlade ner från ett jättelitet träd. Max en meter upp i luften men uppenbarligen handlar det inte så mycket om höjd som det handlar om hur man landar.

Men mitt absolut stoltaste ögonblick måste vara när jag skulle hoppa ner från en sån där stång som man snurrar runt på. Hoppade men landade inte alls. Min tröja hade nämligen fastnat i stolpen. Så där hängde jag, med typ 10 centimeter mellan mina fötter och marken och med halva magen bar. Ensam var jag också och kunde inte komma loss. Hängde där tills skolans snyggaste kille gick förbi. Efter att ha pratat med honom en stund så bestämde han sig för att lyfta ner mig. Det gjorde inte så ont fysiskt, men inombords ville jag mest dö. Det var ganska hemskt. Har inte gått nära en sån där sedan dess.

Oj vad långt det här blev. Men om någon läste allt och fick någon glädje av det så är jag nöjd. Skadeglädje sägs ju vara den sanna glädjen. Känner själv ganska mycket skadeglädje just nu. Ser en katastrof som håller på att hända och när den väl gör det så ska jag luta mig bakåt, skratta och säga "skyll dig själv din falska f*tta." Ja, jag kommer använda så hårda ord. What goes around comes back around.

You only live once? False. You live everyday. You only die once.

Jag förstår inte hur man kan knivhugga någon. Herregud, jag kan knappt trycka igenom sugröret på en MER-tetra.

Hur ska vi våga chansa? Vi som aldrig haft någon tur.

Idag har inget gått som det skulle men allt har gått bra ändå.

Försov mig och missade matteföreläsningen. Vaknade ungefär lagom till att den slutade. Som alltid när man försover sig så vaknar man med ett ryck och känner panik och förvirring. Sprang omkring några varv i lägenheten innan jag insåg att det inte stod någon mer föreläsning i schemat. Helt plötsligt blev läget lugnt. Slängde mig på soffan och kollade på nyaste Dexter. Skrek lite åt skärmen vid ett tillfälle, sen blev jag tyst och fnissade lite istället. Det var ett bra avsnitt.

Tror jag måste ha slagit något sorts rekord i att tvätta. Det var inte lite tvätt idag. Fem maskiner och ett fullt torkrum senare så var jag nästan klar. Satte mig och väntade på att sista omgången i torktumlaren skulle bli klar. Eftersom att det skulle ta typ tio minuter och jag i regel klarar av att bara sitta och stirra i max två minuter så tänkte jag att jag kanske skulle mangla mina lakan. Värt att ge det ett försök i alla fall. Alla har ju pratat så himla mycket om det där den senaste tiden. Stod där och trixade ett tag. Letade efter strömbrytaren eftersom att den inte ville starta av att bara trycka på on-knappen. Höll på som fan och kunde inte förstå varför det inte gick. Sen såg jag lappen om att den var trasig. Jag är observant.

Åkte till Falun för att gå igenom lite inför mässan i Göteborg. Kände mig lite stressad eftersom att mötet slutade samtidigt som träningen skulle börja. Halvsprang till bilen och körde i nästan laglig fart mot Forssaängskolan, där vi skulle ha vårt fyspass. Hade dålig koll på vart den där skolan ligger så vinglade till några gånger på vägen medan jag försökte klicka fram rätt adress på telefonen. Hittade till slut och stressade in bara för att hitta laget sittandes i omklädningsrummet. Så blev det ingen träning ändå för att hallen var avstängd. Så all den stressen var i onödan.

Åkte till kära hemköp. Rådfrågade Viktor om vad jag skulle handla men ignorerade hans förslag. Långfil och pepparkakor. Nej tack. Plockade i alla fall på mig lite matvaror som jag med största sannolikhet kommer att få kasta om några dagar när mitt kylskåp har använt sin magi. Knallade mot kassan och för en gångs skull så betalade jag med kontanter. "Har du en krona löst?". Kände runt i fickorna och hittade enkronan jag fick av gubben på tåget. Sedär, det var ju inte så dumt att få en krona trots allt.

Trots att inget riktigt vill gå som det är tänkt så mår jag så himla bra just nu. För första gången på väldigt länge finns det inte mycket jag skulle vilja ändra på. Det enda skulle väl vara att Viktor bor för långt bort, men annars så.

...

Jaha.

Så tände jag några av dom där ljusen som jag släpat med mig hem. Det som skulle bli så mysigt. Men det tyckte inte brandlarmet om, utan protesterade genom att sjunga sin sång. Åh så mysigt.

Jag frågar inte, men vad ville du egentligen?

Hemma igen efter att ha varit hemma i helgen. Förvirrande, jag vet. Men både här och Norrköping är ju hemma. Har haft en superbra helg. Gosat sönder stackars Sammy, umgåtts med familjen, tänt ljus för mormor och morfar på kyrkogården och träffat lite vänner. Helgen kunde bara ha varit bättre om mina hörlurar hade fungerat som dom ska. Då hade tågresorna varit mindre jobbiga.

Råkade klämma hörlurarna i bildörren på vägen hem från tentan i fredags och körde med dom halvt hängande utanför bilen. Det är ju inget mindre än ett mirakel att de ens fungerade halvdant efter det. Hur som helst så glappade de bra mycket på tågresan söderut och efter ett par promenader med musik i öronen så blev det knappast bättre. På tågresan norrut fick jag sitta helt still och hålla sladden i ett visst läge för att det skulle låta bra. Jag gav mig inte, jag skulle lyssna på musik. Sen så råkade jag fastna med sladden i väskan så att hörlurarna rycktes ur öronen och båda dom där plupparna for ut i natten. Kände att det inte riktigt var värt att stå där utanför station, i mörkret, och försöka leta efter dom när sladden ändå är helt fuckad. Blev lite sur och bestämde mig för att inte ta en taxi hem fast jag hade lovat mamma att göra det. Skälet till att hon tyckte att jag skulle ta en taxi hem var för att "du har ju inga reflexer". Efter att jag förklarat att jag inte ens behöver gå över någon gata på vägen hem så kontrade hon med "men det är ju mörkt". Ja, för om nu någon skulle bestämma sig för att hoppa på mig så skulle ju den där reflexen säkert rädda mig. Vinkla den så att förrövaren blir bländad. Jag utmanade i alla fall ödet att gå på trottoaren utan någon reflex och jag klarade mig ju uppenbarligen utan någon sån. "Jag varnar dig, jag har en reflex!". Jag kanske inte hade någon reflex men jag fick släpa på en jävla massa saker som inhandlades på IKEA i helgen. Jag köpte typ inget men både min mamma och min moster hittade saker som jag bara skulle ha. Så en stor jäkla elefant som tydligen ska passa bra på min soffa, ett ljusfat i keramik som väger alldeles för mycket i förhållande till sin storlek, två blommor och en jäkla massa ljus. Jahaja. Jag lovade i alla fall att inte döda den lilla söta mini-orkidén innan jag kom hem och det lyckades jag med. Men om några veckor kommer den ändå se ut som mina andra orkidéer, dvs som döda pinnar som bara står där i en kruka. Dom är ju fina så länge dom lever, men inget tenderar att leva länge hemma hos mig.

På tågresan fick jag förövrigt en enkrona av gubben som satt bredvid mig. Skapligt random. Fick verkligen bita ihop för att inte börja skratta högt. Varför tyckte han att jag skulle ha en den? Jag förstår inte riktigt varför gubbar och tanter alltid vill prata med mig. Jag är ju inte otrevlig men varför dras dom till mig?

Nu tänker jag äta risgrynsgröt och inte missta paprikapulver för kanel, som jag gjorde i fredags innan tentan. Utan att säga alldeles för mycket så tror jag att jag lyckades bättre med tentan än med gröten, men jag kan ha fel. Eller ja, vet inte om man kan misslyckas så mycket mer än vad jag gjorde med gröten, så det måste ju ha gått bättre än så i alla fall.

Visst ja. Jag har bestämt mig för vilken låt jag vill ha på min begravning. När än den dagen nu väljer att inträffa. Den finaste låten jag hört. Jag älskar den och jag älskar dig. Så, om något skulle hända så vet du vad jag vill.