For me, it's obvious. I see the two of us.

Jag kommer säkerligen att ångra det där jag skrev om att jag gillar träningsvärk. Känner redan hur den är påväg. Man vet att det varit ett grymt fyspass när man sätter sig i bilen och knappt orkar trycka ner kopplingen. Det var en farlig åktur hem. Ville inte bromsa eller växla så det gällde att planera körningen. Kanske tog några tveksamma beslut men jag tog mig ju hem i alla fall. Blev sittandes i bilen i garaget en stund innan jag samlade kraft att gå de få metrarna hem. Från garaget ner till gångvägen är det fyra trappsteg. Det var två för mycket. Benen vek sig och min räddning blev räcket. Hängde där en stund och kände mig allmänt vek. Pallrade mig hem till slut och tänkte att ett varmt bad skulle göra mig gott. Kravlade mig ner i badkaret och stod ut i hela 15 minuter innan jag blev uttråkad och rastlös. Det här med att bada är inte min grej. Jag förstår inte hur folk får ro. Det hade gått ganska lätt att komma ner i badkaret men det visade sig att det skulle bli värre att ta sig ur. Eller ja, det var egentligen inget större problem att ta sig ur heller, men det där första klivet när man lägger all vikt på ett ben blev en annan historia. Tur att väggen är så pass nära att jag slapp falla handlöst framåt. Det finns inte en chans i världen att jag kommer kunna gå normalt imorgon. Jag ger tillåtelse att skratta åt hur invalid jag kommer se ut men ber er att inte putta på mig imorgon, för då kommer jag ramla omkull. 

Hur plågsamt det än kan vara under ett fyspass så finns det inte mycket som slår känslan när det är över och man har klarat sig igenom allt. Nu är det bara att bita ihop och köra på dom här månaderna så orkar vi snart det dubbla. Inomhusträningar är kul, men fan vad jag längtar efter de där första uteträningarna när det är så kallt att fotbollarna blir helt stumma och fötterna domnar bort. Ja, det låter konstigt att längta efter det, men så är det.