pushin' through

Borlänge till Norrköping, Norrköping till Umeå, Umeå till Norrköping och Norrköping till Borlänge. Mil efter mil. 160 med bil och 60 med tåg för att vara exakt. För tillfället är jag ganska trött på att åka omkring. Och vem kunde tro att jag kunde köra 120 av de 160 milen utan att krocka eller köra av vägen? Jag är nog en ganska okej förare trots allt. Hela kroppen är trött nu. Jag skulle aldrig, aldrig, kunna ha ett jobb som skulle innebära mycket bilåkande. Men resan var i alla fall trevlig, även om allt talade emot att vi faktiskt skulle komma iväg. Den dagen kunde inte ha börjat sämre. Lilla undulaten dog och mamma blev ordentligt sjuk. Alltså på gränsen till åka-till-sjukhus-sjuk. Så jävla läskigt och jag är fortfarande fylld av oro. Vill bara att allt ska läka och bli bra.

Hur som helst så kom vi iväg trots allt. Med en drös mediciner, förband och ängslan. Vi kom iväg sent. Runt 11:30. Vi skulle åkt vid 08. Milen passerade ganska snabbt till att börja med. Stockholm och Uppsala var vi snabbt förbi. Kom på mig själv med att förklara för mamma att vi åkte på en av Sveriges få betongvägar. Skolan har skadat mig. Lagom vid Gävle hörde vi trafikmeddelanden om att det var totalstopp på E4:an lite längre fram. ”Åk av vid Gävle och ta gamla E4:an för att undvika köer”. Ironiskt nog hörde vi det precis när vi hade åkt förbi den där avfarten. Det hade varit stopp på E4:an i flera timmar så även om vi hade kommit iväg tidigare så hade vi inte kommit längre. Vi hade tur med tajmingen och kom precis när trafiken började rulla igen. Ännu mer tur var det att vi inte hade svängt av och tagit den gamla vägen, för där inträffade det snart en till olycka som gjorde att det stod still även där. Helt plötsligt så gick saker vår väg.

Envist höll jag fast vid att jag skulle köra. Hela vägen. Runt 21 kom vi äntligen fram till Umeå och checkade in på ett hotell. Det märks att man har blivit bra vuxen när man tar hand om allt sånt istället för att lita på att mamma gör det. Jag tycker om att lösa problem. Vi tog en sväng i Umeå för att kolla in staden innan det var dags att sova.

Har väl sovit bättre. Nervositeten gjorde sig påmind och hotellfrukosten ville jag inte ens titta på utan att få spykänslor. Så nervös över att inte klara testerna. Åkte till idrottscentret där testerna skulle göras, tog ett djupt andetag och gick in. Förvirring. 75 andra, lika nervösa, människor som skulle skrivas in i rätt kö och rätt grupp. Total tystnad medan alla satt och väntade på instruktörerna. Men tystnaden och nervositeten övergick snabbt till en konstig gruppkänsla där alla peppade varandra och vi hjälpte varandra att genom testerna. Det var konstigt men också helt fantastiskt. Det var betydligt lättare att springa de där 2 kilometrarna på en bra tid när alla hjälptes åt. Man hittar oanade krafter när man känner sådant stöd. Jag klarade tiden med god marginal och jag kunde inte vara mer nöjd. Speciellt med tanke på att kroppen och gamla skador inte kändes helt okej. Det var bara några få stackare som inte klarade tiden och även om det egentligen är bra för oss andra, att fler folk faller bort, så var det tråkigt.

Test nr två var att lyfta upp, på ett korrekt sätt, och släpa en docka på 77 kilo en viss bit. Inga problem alls, även om dockans tyngdpunkt var väldigt konstig och den var otymplig. Sista testet var Harres och jag visste redan innan att jag skulle sätta en bra tid. Alla gånger vi gjorde det testet på idrotten visade sig. Fick bland de bästa tiderna av alla där. Men det var en ny känsla att ha massor av folk som tittade på när man körde sitt varv. Men det kändes bra. Jag gillade det. Slutligen så åkte hela gruppen på att göra simtesterna, men det var inga problem. Inte för min del i alla fall. Tyckte synd om de som klarat alla testerna men misslyckades med det som egentligen bara ska utföras slumpvis.

Lika nervös som man gick in till testerna, lika rakryggad och stolt gick man ut därifrån. Inte för att det i realiteten är så svåra tester, men för att det blir en helt annan grej när det är så mycket press inblandat. Av nästan 8000 sökande så kallades 2000 till fystesterna. Det innebär ju att man redan ansetts vara bättre lämpad än 6000 andra. Det känns förjävla bra. Till nästa omgång blir bara 900 kallade så chansen är ungefär 50/50. Blir jag kallad så blir jag glad, men jag är nöjd bara av att ha kommit såhär långt.

Nej, nu måste jag sluta skriva.

laga en sak, ta sönder en annan?

I've got 99 problems but a spricka in the vägg ain't one.

Tycker det är helt fantastiskt vilken energi jag har haft idag. Jobbat, handlat, rivit tapet, handlat igen, spacklat, lagat mat och plockat i ordning lite. 

Dagens höjdpunkter infann sig när jag skulle laga sprickan i väggen så att jag äntligen kan få upp lite nya tapeter istället för att bara ha en vit väg med smutsiga handavtryck på. Jag trodde inte att det skulle bli så mycket arbete så köpte bara en liten sån där mojäng som man kletar ut spackel med. Åkte hem och började riva bort färg och underliggande spackel och lite tapeter. Det visade sig att färgen som satt på ville trilla av väggen lite väl lätt. I alla fall på vissa ställen. Färgen var liksom gummiaktig och hela bitar gick att dra bort. Jag slant till lite med den supervassa kniven så för tillfället är väggen lite rödfläckig. Ja, det sprutade faktiskt blod. Bara att plåstra om och fortsätta. Efter att ha fått bort en hel del så insåg jag behövde en bredare spackelmojäng. Åkte iväg och handlade igen och fick med mig mer hem än vad jag hade tänkt. Men nu har jag i alla fall allt jag behöver för tapetseringen, målning och inoljning av uteplatsen. Får väl se hur länge dom sakerna bara kommer bli stående. Hur som helst så började jag spackla direkt när jag kom hem. Varför ser det så lätt ut att spackla när det faktiskt är ganska svårt? Jag kan väl inte påstå att jag har någon större talang när det gäller att hemmafixa, men nu är det ditkladdat i alla fall. Bara att slipa av imorgon och kanske spackla om lite på några ställen där det var lurigt. Jag kan inte tänka mig att jag kommer ha någon större talang för tapetserandet heller men envis som jag är så ska jag försöka mig på det själv. Det kan ju inte bli mer än fel och fult. Det kan ju inte bli värre än en vit vägg med blodstänk på i alla fall. Trots det lilla missödet så känner jag mig faktiskt stolt. Förstår inte ens vart jag fick energin ifrån. Trots jobb och att jag inte hade ätit mat sedan i måndags. 

Det där med mat ja. Jag har inte direkt någon hungerkänsla, typ någonsin. Jag kan vara sugen på mat när andra pratar om det eller om andra ska äta, men om jag har saker att göra eller är ensam hemma så glömmer jag helt bort det. Det är inte bra. 

Förresten så måste jag ju berätta om dom fina presenterna som jag fick av Viktor i söndags. Två t-shirtar. En med uteställena som Stefon rekommenderar. Vet ni inte vem Stefon är så är ni dåliga. Den andra t-shirten, som är ganska klockren för mig, säger: Sportsmanship is for losers. Det passar bra. Jag är en dålig förlorare och en ännu sämre vinnare. Varför tävla om man ändå inte tävlar? Fick även ett inramat foto på oss, så jag inte glömmer bort min vän när han flyttar iväg. Det var fint. Synd bara att jag ser ut som ett mongo på bilden. 

Nu blir det att kolla klart på matchen och sedan sova. Har en lång dag framför mig imorgon. Jobba 8-16. Träna 18:30 - 20:30 samt hinna med att städa lite och kanske få upp några tapeter. 

Är det bara jag som tänker att alla spelare har såna där energimätare som dom har på fifa? 

är jag vaken eller?

Och lagom till helgen (kan man kalla det helg om man har tenta?) så blir jag dålig. Sjuk alltså, dålig är jag väl nästan jämt. Förutom när jag inte är det och det är ganska ofta. Hur som helst så har jag mått riktigt katastrofdåligt idag. Fick till och med ringa sjukvårdsupplysningen och alla som känner mig vet att det ska mycket till för att jag ska ringa ett samtal. Det är tydligen inte bra att ha jätteont i sidan och inte kunna äta eller dricka utan att bli spyfärdig. Då vet jag det, tack för den hjälpen liksom. Nu har det dock blivit bättre men om det kommer tillbaka så måste jag nog ringa även till vårdcentralen. Fast nu råkar det ju vara så att jag har tenta och avslutningsfest (om än nyktert) med min underbara klass imorgon och sen match på söndag, så det är ju bara för det där onda att försvinna, jag har inte tid för sånt.

Det här lär vara sista inlägget om inför-tenta-ångest på ett bra tag. Eller ja, jag vet inte riktigt när omtenta-perionden är och jag gissar att jag kommer få göra om den här, så det kanske inte dröjer så länge trots allt. Åh, varför pluggar man?

Jag kikade i alla fall på matchen mellan Ryssland och Tjeckien. Fosterställning i soffan is the way to go. Kul att Ryssland vann i alla fall och att mössmålvakten fick släppa in lite bollar. Jag förstår inte varför Caroline Seger är med i EM-studion. Hon bara sitter där, säger helt självklara saker och ser allmänt malplacerad ut. Enligt mig så är hon damernas svar på Mellberg, dvs en fruktansvärt överskattad fotbollsspelare.

Nej, nu säger huvudvärken att det är dags att sluta sitta framför datorn. Jag skyller förövrigt huvudvärken på vägtekniken. Standardaxlar hit och standardaxlar dit. Vet dom inte om att det är fel att sätta något som "normalt" och alltså klassa tyngre lastbilar som onormala. Fan vad lågt. Titta, där kommer den där tjocka lastbilen som inte är normal. Jag är trött.

allting kommer bli bra tillslut?

Vinst mot Dala-Järna med 1-0. Dala-Järna som tydligen ligger åt motsatt håll fram där jag trodde att det låg. Ahja, skog som skog.

Jag är på så konstigt humör. Humörsvängningar är ett för milt ord. Jag klarar inte av att ta någon skit utan att jag lackar totalt. Eller ja, det har väl samlat på sig en hel del tråkiga grejer nu på sistone så det kanske inte är så konstigt att det rinner över. Jag måste få bli jättesur nu snart så jag kan få släppa allt och börja om på nytt.

Allt känns bara så tungt just nu. Alla bara flyttar iväg och jag börjar fundera på varför jag flyttade iväg från Norrköping. Visst, jag trivs väl här, men det är inte riktigt samma sak. Jag saknar min familj och mina vänner där hemma.

Kroppen känns inte alls bra. Ryggen gör så ont att jag inte kunnat sova bra. Det kanske inte är så bra med att slänga sig hit och dit på träningar och matcher. Förut brydde jag mig inte så mycket om det gjorde ont, men nu känns det som att suget för fotbollen minskat och därför känns det onda mindre värt det. Förhoppningsvis är det något tillfälligt. Förhoppningsvis kommer glädjen tillbaka. Men som det är nu så blir jag mest nervös och tvivlar på mig själv. Jag känner mig så dålig om jag missar en boll. Lägger nog för stor vikt vid det. Det börjar kännas som det kändes sist, innan jag valde att lägga skorna och handskarna på hyllan. Snälla jobbiga känsla, försvinn. Det är ju kul. Det tycker jag ju. I alla fall på träningarna. Det blir nog bättre när tentaångesten dragit förbi. När tankarna skingrat sig.

Jag är bara allmänt deppig nu. Det blir nog bättre.

now you're just some gräslök that used to grow

Igårkväll bestämde jag mig för att den här dagen skulle bli en produktiv dag. Jag skulle gå upp tidigt, plugga några timmar innan tvättiden och sedan även plugga en bra stund innan träningen. Planen gick som mina planer brukar göra, dvs åt skogen. Jag tog sovmorgon, kollade på lite serier och en film och chillade runt rätt allmänt i princip hela dagen. Jag tvättade i alla fall. Och tränade, men pluggandet gick det segt med. Jag tog i alla fall upp boken ur väskan. Close enough!

Min rygg mår inte alls bra men jag bet ihop under träningen och det gick väl helt okej. Typiskt att man är ensam målvakt när det blir en sån träning som det blev. Helt slut i kroppen nu och antalet blåmärken på mina ben har ökat markant.

Efter träningen så vandrade jag in på Hemköp för att köpa mjölk. Handlade allt förutom mjölk. Till och med gräslök i kruka, varför jag nu skulle behöva ha det. När jag kom hem och plockade upp varorna så bara stod jag där och funderade över vadfan jag hade köpt. Men nu har jag en utmaning framför mig: hålla liv i gräslöken. Challenge accepted.

Känslan när man kollar på gamla tentor och man börjar fundera på om man sovit sig igenom alla föreläsningar är ganska spännande. Jisses, det är en kurs på 5 poäng men man kan tro att tentan är för folk som bara läser om vägar. Det går inte att resonera sig fram till svaren eller ordbajsa fram något vettigt så jag skulle nog vilja påstå att jag är ganska körd. Får jag en trea så blir jag glad. Lol, det där lät fel.

now you're just some answers that I used to know

Jaha, hej. Jag har blivit lite dålig på det här med att blogga. De två senaste inläggen minns jag inte ens att jag har skrivit. Jag måste ha slagit i huvudet.

Nu är två av tre tentor gjorda och terminens slut vilar runt hörnet. Först är det bara en äcklig jävla tenta kvar. Den svåraste av dom alla. Mother of all tentor. Nejvars, exakt så illa kanske det inte är, men den känns himla mäktig för att bara bringa in fem hp. Vägteknik. Förhoppningsvis är jag bättre på kursen än vad min riktiga teknik på vägen är. Har hört att den är ganska dålig. Men jag förstår inte ens varför jag inte känner mig stressad inför tentorna. Jag vet inte om jag redan känner mig säker på att kunna svaren eller om jag helt enkelt slutat bry mig om resultatet.