pushin' through

Borlänge till Norrköping, Norrköping till Umeå, Umeå till Norrköping och Norrköping till Borlänge. Mil efter mil. 160 med bil och 60 med tåg för att vara exakt. För tillfället är jag ganska trött på att åka omkring. Och vem kunde tro att jag kunde köra 120 av de 160 milen utan att krocka eller köra av vägen? Jag är nog en ganska okej förare trots allt. Hela kroppen är trött nu. Jag skulle aldrig, aldrig, kunna ha ett jobb som skulle innebära mycket bilåkande. Men resan var i alla fall trevlig, även om allt talade emot att vi faktiskt skulle komma iväg. Den dagen kunde inte ha börjat sämre. Lilla undulaten dog och mamma blev ordentligt sjuk. Alltså på gränsen till åka-till-sjukhus-sjuk. Så jävla läskigt och jag är fortfarande fylld av oro. Vill bara att allt ska läka och bli bra.

Hur som helst så kom vi iväg trots allt. Med en drös mediciner, förband och ängslan. Vi kom iväg sent. Runt 11:30. Vi skulle åkt vid 08. Milen passerade ganska snabbt till att börja med. Stockholm och Uppsala var vi snabbt förbi. Kom på mig själv med att förklara för mamma att vi åkte på en av Sveriges få betongvägar. Skolan har skadat mig. Lagom vid Gävle hörde vi trafikmeddelanden om att det var totalstopp på E4:an lite längre fram. ”Åk av vid Gävle och ta gamla E4:an för att undvika köer”. Ironiskt nog hörde vi det precis när vi hade åkt förbi den där avfarten. Det hade varit stopp på E4:an i flera timmar så även om vi hade kommit iväg tidigare så hade vi inte kommit längre. Vi hade tur med tajmingen och kom precis när trafiken började rulla igen. Ännu mer tur var det att vi inte hade svängt av och tagit den gamla vägen, för där inträffade det snart en till olycka som gjorde att det stod still även där. Helt plötsligt så gick saker vår väg.

Envist höll jag fast vid att jag skulle köra. Hela vägen. Runt 21 kom vi äntligen fram till Umeå och checkade in på ett hotell. Det märks att man har blivit bra vuxen när man tar hand om allt sånt istället för att lita på att mamma gör det. Jag tycker om att lösa problem. Vi tog en sväng i Umeå för att kolla in staden innan det var dags att sova.

Har väl sovit bättre. Nervositeten gjorde sig påmind och hotellfrukosten ville jag inte ens titta på utan att få spykänslor. Så nervös över att inte klara testerna. Åkte till idrottscentret där testerna skulle göras, tog ett djupt andetag och gick in. Förvirring. 75 andra, lika nervösa, människor som skulle skrivas in i rätt kö och rätt grupp. Total tystnad medan alla satt och väntade på instruktörerna. Men tystnaden och nervositeten övergick snabbt till en konstig gruppkänsla där alla peppade varandra och vi hjälpte varandra att genom testerna. Det var konstigt men också helt fantastiskt. Det var betydligt lättare att springa de där 2 kilometrarna på en bra tid när alla hjälptes åt. Man hittar oanade krafter när man känner sådant stöd. Jag klarade tiden med god marginal och jag kunde inte vara mer nöjd. Speciellt med tanke på att kroppen och gamla skador inte kändes helt okej. Det var bara några få stackare som inte klarade tiden och även om det egentligen är bra för oss andra, att fler folk faller bort, så var det tråkigt.

Test nr två var att lyfta upp, på ett korrekt sätt, och släpa en docka på 77 kilo en viss bit. Inga problem alls, även om dockans tyngdpunkt var väldigt konstig och den var otymplig. Sista testet var Harres och jag visste redan innan att jag skulle sätta en bra tid. Alla gånger vi gjorde det testet på idrotten visade sig. Fick bland de bästa tiderna av alla där. Men det var en ny känsla att ha massor av folk som tittade på när man körde sitt varv. Men det kändes bra. Jag gillade det. Slutligen så åkte hela gruppen på att göra simtesterna, men det var inga problem. Inte för min del i alla fall. Tyckte synd om de som klarat alla testerna men misslyckades med det som egentligen bara ska utföras slumpvis.

Lika nervös som man gick in till testerna, lika rakryggad och stolt gick man ut därifrån. Inte för att det i realiteten är så svåra tester, men för att det blir en helt annan grej när det är så mycket press inblandat. Av nästan 8000 sökande så kallades 2000 till fystesterna. Det innebär ju att man redan ansetts vara bättre lämpad än 6000 andra. Det känns förjävla bra. Till nästa omgång blir bara 900 kallade så chansen är ungefär 50/50. Blir jag kallad så blir jag glad, men jag är nöjd bara av att ha kommit såhär långt.

Nej, nu måste jag sluta skriva.