Det är inte allt för många som har sett mig gråta. Men idag växte den där lilla skaran. Det går verkligen inte bra just nu. I bästa fall så har jag sträckt låret, men det känns troligare att det är en bristning. Nog för att det gjorde förbannat ont, men jag var nog mer ledsen över att det innebär att jag måste ta det lugnt ett tag framöver. Och arg över att jag alltid ska skada mig. Sen hjälpte det inte att jag fick ett sms från mamma där det stod att min älskade hund måste till veterinären imorgon. Då blev det lite för mycket för mig.
Ganska typiskt. Jag har varit ganska nedstämd överlag senaste tiden men senast igår kände jag gnistan komma tillbaka. Jag bestämde mig för att börja träna hårdare och verkligen kämpa. Så blev det såhär. Verkligen inte vad jag behöver just nu. Men förhoppningsvis så är det bara en sträckning som går över ganska snabbt. Jag vill verkligen att det ska vara så.
Men som alltid ska man väl försöka se det från den ljusa sidan. Eller åtminstone försöka se det komiska i det. Som Viktor sa, med låret tejpat så kanske jag kommer i jeans i en mindre storlek. Åtminstone med ena benet. Alltid något. Haha.
Låret bultar som fan och jag förstår inte hur jag ska kunna sova inatt. Jag kommer säkert somna, men som alltid när man har något hårt tejpat, så vaknar man efter en stund med panikont. Hemsk känsla att vakna av att det gör ont. Och sen ska man försöka få bort tejp och bandage. Det går aldrig bra att få bort tejp när man är stressad och det gör ont. Aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar