Senaste tiden har jag varit inne i en oturs-streak. Hela tiden har det varit något som inte gått bra. Det började med att jag vaknade en morgon och kände mig helt trasig i ryggen. Gissade på att jag hade sträckt mig på någon träning och att det skulle ge med sig ganska snabbt. Trots att jag var stel i ryggen och hade svårt att ta djupa andetag så åkte jag och tränade. Det var kanske inte mitt smartaste drag. Ryggen gjorde att jag slängde mig annorlunda mot hur jag brukar göra vilket resulterade i att jag vred till knät ganska fint när jag sköt ifrån och av något skäl så bestämde jag mig, i samma slängning, att landa rakt på knäskålen. Det här var på första skottet efter uppvärmningen. Så jag fick sätta mig och bara titta på under resten av träningen. Senare på kvällen så antog mitt knä samma form som en handboll. Samtidigt började ryggen göra mer ont. Men jag hade planer dagen efter. Skulle till Stockholm och se Louis CK med Erik. Det var bara att åka iväg och bita ihop. Hade ändå riktigt trevligt under dagen och jag skrattade så jag grät under ståupp-komiken. Tårarna var inte för att det var kul, även om det var jävligt roligt, utan dom kom som ett resultat över att det gjorde så förbannat ont när jag skrattade. Det onda i ryggen strålade nämligen ut mot hjärtat när jag tog djupare andetag. Och att ha som hugg vid hjärtat är inte det roligaste vill jag lova. Och sämre skulle det bli.
På tåget upp mot Dalarna började det göra hemskt ont och jag kände mig nästintill svimfärdig. Ringde sjukvårdsupplysningen och fick till svar att jag skulle åka till akuten i Falun. Jahapp. Skitkul. Speciellt med tanke på att jag hade en tenta dagen efter som jag behövde plugga mer till. Åkte i att fall till Falun och fick göra en jävla massa tester och ta prover. Sen fick jag vänta. Och vänta. Och vänta. En sisådär åtta timmar senare fick jag äntligen träffa en läkare. E riktig jävla idiot. Han lyssnade inte ens på hjärtat och lungorna utan sa bara att han trodde att det kom en låsning i ryggen som gett en upphakning i revbenen. Efter att ha väntat så pass länge så var mitt humör inte det bästa. Lackade ganska ordentligt på det dåliga bemötandet och att han inte ens uteslöt mer allvarliga saker innan han gjorde sin gissning. För han var tydlig med att det bara var en gissning och att det mycket väl kunde ha medicinska orsaker. Efter att jag sagt precis vad jag tyckte om det så gjorde han i alla fall några fler tester. Grejen var att alla mina värden var lite off, men då dom inte kunde hitta någon förklaring så struntade dom i det. "Se till att hålla lite koll på din puls" fick jag höra. Jahaja. Hade förövrigt en vilopuls på 105 under tiden jag var där. Det är bra jävla högt.
Inte kunde jag skriva tentan heller. Inte för att jag inte pluggat ordentligt, för fick in ganska många timmar där när jag väntade, utan för att jag inte kunde sitta upprätt utan att gråta lite över hur ont det gjorde. Fick istället skjuts till tåget så jag kunde åka hem till familjen och skulle slippa dö i min ensamhet. Det var seriöst min tanke. Man blir bra orolig när det gör så ont i dom regionerna. Självklart så var tåget från Sala till Norrköping inställt så fick åka med första tåget till Stockholm istället. Som tur var så löste SJ det hela smidigt och kom ut med nya biljetter så vi hann med det tåget som gick bara två minuter efter det att vi kom in. Det var tur. Jag hade nog blivit en hemsk människa annars. Nu blev jag bara chockad över hur smidigt SJ faktiskt kan lösa problem.
Träffade en naprapat direkt på morgonen därefter. Min rygg såg tydligen ganska misshandlad ut. Flera låsningar i bröstryggen och min ändrade hållning hade lett till massor av knutar i ryggen och nacken. Men det var inget som naprapaten inte kunde trycka till rätta. Men det var plågsamt. På skakiga ben men som en helt ny människa lämnade jag kliniken och äntligen kändes allt ganska bra...
...tills jag kom hem och upptäckte att Sammy hade fått blodöra igen. Stackars krake. Sist han fick det så blev det kaos i våra liv. Vi trodde han skulle stryka med efter den behandlingen. Inte för att blodöra i sig är så farligt utan för att han är så känslig för sederingen. Så den här gången bestämde vi oss för att avvakta. Slutar det blöda av sig själv och innan det blir för svullet så kan han leva med det. Hoppas verkligen att det löser sig självt.
Sen gick det en dag, sen blev jag sjuk. Pallrade mig tillbaka till Dalarna då Viktor skulle komma på besök. Om något så hann jag bli ännu mer sjuk tills dess och jag var nog det tråkigaste sällskapet någonsin. Det här var i söndags. Och jag är fortfarande inte frisk! Vafan?! Har missat massor i skolan och känner mig som sämsta gruppmedlemmen, men har verkligen inte varit i skick att göra något vettigt. Har hostat lungorna ur mig och det lilla som jag har ätit har jag fått återse ganska snabbt. Inte okej.
Men nu, nu, börjar jag äntligen känna mig som en människa igen. Snälla, inget mer nu. Låt mig få vara frisk och hel. Inga skador, inga sjukdomar. Det är allt jag ber om.
Tråkigaste inlägget någonsin, jag vet. Men behövde få gnälla av mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar