Somebody That I Used To Know

Det finns en risk att det här blir ett långt och "djupt" inlägg som ingen kommer att förstå, så consider yourself warned om du fortsätter läsa.

"Now and then I think of when we were together

like when you said you felt so happy you could die"

Jag håller fast vid det jag skrev i mitt senaste inlägg. Jag borde lyssna på vad mina vänner säger och jag gör verkligen det, det gör jag, men känner att jag måste skriva av mig ordentligt en gång för alla. Du kan egentligen sluta läsa här, för det här är mer för mig själv än för någon annan. Det är nog ändå bara jag som förstår. Vet inte ens vart jag ska börja. Ena sekunden känner jag mig överväldigad av känslor, både bra och dåliga, och i andra så känner jag mig död på insidan och känner inget. Hur fort livet går vidare efter vissa saker skrämmer mig. Även om livet går vidare och kanske till och med blir bättre än innan så är det svårt att aldrig titta tillbaka. Åtminstone för mig. Uppenbarligen gäller inte det för alla, men för mig är det så. Tillbakablickarna ger mig en klump i magen. Hur kunde det gå från inget till allt och tillbaka till inget så fort? Och hur kan man bara vända ryggen till och låtsas som att det aldrig hände? Jag förstår det inte och kommer aldrig göra. Jag kan acceptera det, men aldrig förstå. Acceptera att saker förändras men inte glömma det förflutna. Jag vet inte ens om jag vill glömma. Man växer väl av erfarenheter, bra som dåliga? Så tänker jag se det i alla fall. Är jag glad att saker och ting blev som de blev? Nej, kanske inte. Men samtidigt så antar jag att jag nog är just glad för det. Jag spelar inte sådana spel. Så ja, jag är nog glad att det blev såhär. Är det inte på riktigt så kan det kvitta. Jag väntar hellre på att något riktigt dyker upp. Då var det uppklarat, bra. Men vad jag verkligen inte kan förstå är varför jag fortfarande försvarar Dig. 

"But you didn't have to cut me off 

Make out like it never happened and that we were nothing

And I don't even need your love

But you treat me like a stranger ant that feels so rough"

Så, nu får det vara nog. 

Jag inser att det här inlägget kan verka missvisande. Det är inte så att jag tänker på det här ofta. Men nu när jag tänkt igenom det ordentligt en gång för alla så kan jag slippa tänka på det någonsin igen. Jag tar med mig det bra och lämnar resten bakom mig. Det är inte värt att bära med i tankarna. Inte värt att lägga energi. Inte längre. Nu har jag en skypedate med en person jag älskar, så peace.