För omkring två veckor sedan fick min stolhet sig en smäll. Min stolthet och mitt självförtroende. Det handlade egentligen inte lika mycket om vad som hände som det gjorde om hur jag hanterade det hela. Även om något som man inte vill ska hända händer, så får man inte tappa bort sig själv i det. Så som jag gjorde. Jag blev till någon som jag inte är och som jag inte vill vara. Saker inträffar och saker förändras, det är en del av livet och något man måste acceptera, även om det känns svårt ibland. Med lite distans till det hela så förstår jag inte riktigt min egen reaktion. Jag sa saker och gjorde saker. Saker som jag inte är stolt över. Och det är just att jag hanterade det på det viset som tog hårdast på stoltheten. Men någonstans i att jag har insett det så känner jag att stoltheten växt igen. Jag erkände att jag uppträdde dåligt och hittade tillbaka till den jag är. Det känns som att jag har lärt mig så mycket om mig själv. Kunskaper jag kommer ta med mig och använda mig av. Det är med hopp som jag ser på framtiden.
Framtiden känns förövrigt ganska spännande. Även om den känns oviss. Kommer jag komma in på polishögskolan? Och i så fall i vilken stad? Och om jag inte kommer in, kommer jag då fortsätta min utbildning eller hoppa av och göra något annat tills jag väl kommer in på polis? Jag har börjat ifrågasätta ifall jag verkligen vill bli byggingenjör. Det är intressant, absolut, och jag har en underbar klass. Men vet inte om jag brinner för det. Eller rättare sagt, om jag brinner för det tillräckligt mycket. Det känns svårt att verkligen satsa hundra procent när det finns något annat som lockar mer. Vågar inte hoppas för mycket på att bli antagen denna omgången, men en del av mig känner att jag kommer att gå den utbildningen, om inte nu så någon annan gång. Och i det tänket så blir min nuvarande utbildning till "bortkastad" tid och bortkastade pengar. Men det är ju aldrig fel att studera och utöka kunskapsbasen, så det är ju inte bortkastad tid på det sättet. Men gällande pengarna är det inte lika lätt att se positivt på det. Inte för att pengar är någon avgörande faktor. Skulle det vara det så skulle jag inte välja polis framför byggingenjör. Men ändå, vill kunna få CSN när jag väl kommer in på polis. Det är klurigt det här. Eller ska jag studera klart, ta ut min examen och jobba i några år innan jag satsar på polis? Jag vet faktiskt inte.
Umeå, Växjö eller Solna. Känns som att det finns fördelar med alla val. I Umeå bor Viktor och andra människor som jag känner och tycker om. Men det är jävligt långt norrut, dvs kallt och långt hem. Växjö är ganska nära hem, men det är en stad som jag vet absolut ingenting om. Solna är också relativt nära men där är det ju supersvårt att få tag på boende. Även om jag tror att jag kan ha en bra möjlighet att få boende där så kan man aldrig veta. Skapligt mycket dyrare hyra dock. Och vill jag verkligen bo i en förort till Stockholm? Äsch, jag hamnar där jag hamnar. Om jag nu hamnar någon annanstans än just här. Det är inte upp till mig utan till rekryterarna. Hur det än blir så löser det sig och det som händer händer. Jag vet ju vad jag vill, men det största hindret mot lycka är att skapa sig en bild av hur något ska bli. Jag kan önska, men tänker inte ta ut händelser i förväg.
Idag är en bra dag. Mitt humör är på topp. Jag känner igen mig själv. Jag har släppt allt som jag inte kan kontrollera och jag välkomnar framtiden med ett öppet sinne. Inga förväntningar, inga krav, bara förhoppningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar