Lördagen är över. Det betyder att det bara är en dag kvar tills jag har grönt ljus för att börja träna lite lätt igen. Ser verkligen fram emot att få ge mig ut och springa och köra fys tills energin är slut och sen köra lite till. Men det kommer nog bli riktigt tungt i början. Och innan matvanorna kommer igång ordentligt igen. Idag när jag reste på mig svartnade det framför ögonen läskigt länge. Insåg då att jag inte hade ätit något alls sedan lunchen igår och då åt jag inte heller mycket. Vet inte om kroppen har "vant" sig vid att inte få mat för känner inte direkt någon hunger längre. Och då glömmer jag bort att äta. En ond cirkel som måste brytas. Men ser ändå ganska positivt på allt nu. Kommer jag bara igång och tränar så kommer hungerkänslan tillbaka. Är inte ett dugg orolig för att det inte ska bli så. Och jag längtar, något så otroligt mycket. Har gått ner 5 kilo sedan operationen. Höftbenen har börjat sticka ut lite väl mycket och min kropp verkar ha ätit av min rumpa nu när den inte fått mat. Av rumpan och av musklerna. Men musklerna ska tillbaka och jag är sjukt taggad på att komma i mitt livs form. Mer motiverad än någonsin.
Alla bitarna börjar falla på plats igen. Alla bitarna och några till. Jag har allt jag behöver för att må bra och framtiden kan erbjuda mycket spännande. Allt annat är raderat, kastat, bränt och snart glömt. Livet går vidare snabbt, även om det inte alltid känns så. Turligt nog så gick den känslan över fort. Jag vet vem jag är, vad jag har, vad jag kan erbjuda och vad jag inte behöver.
Ibland blir man ledsen när den man bryr sig om lämnar, men sanningen är att det inte är någon förlust, det är dens, för den lämnade den personen som aldrig skulle svika. Med den insikten kan man sova gott om nätterna, må bra och börja bry sig om någon annan. Så fungerar det för mig för mig i alla fall. Det är som man säger: "när en dörr stängs så öppnas en annan" - en dörr till något bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar