Den senaste tiden har varit dålig. Att operera bort halsmandlarna kan vara det mest fysiskt smärtsamma jag varit med om.
"Risken för infektion är liten" - BAAM, infektion!
"Det kommer bli mycket bättre av den här medicinen" - BAAM, ingen skillnad!
"Nu kommer det absolut att bli bättre" - BAAM, allergisk mot medicinen!
"Det här tål du" - BAAM, akuten! Andningssvårigheter och hjärtklappning!
Jag trodde jag skulle dö där ett tag.
Annars är livet ganska hårt i övrigt. Och som alltid så är känslomässig smärta minst lika jobbig som fysisk. Så ja, det har varit riktigt dåligt nu sista tiden.
Jag vill gärna se mig själv som någon som inte har svårt för att acceptera saker. Acceptera förändring. Men ibland känns det tufft. Det är inte så att jag inte förstår att förändring är oundvikligt, det förstår jag mycket väl, det som jag inte förstår är hur man inte kan vara villig att ens försöka göra något åt saken. Det är bara genom att ge upp som man kan förlora. Jag må vara ledsen och förkrossad, riktig låg, men jag är i alla fall inte en förlorare. Den vetskapen kommer få mig att resa mig och stå starkare än någonsin och det snabbt.
Det är knäppt det där, hur någon kan krossa ens hjärta men man tycker fortfarande om den personen med alla de små bitarna.
Blir jag bara frisk så jag kan vara i skolan, träna och umgås med människor så kommer allt annat också lösa sig. Min lycka får inte vara beroende av någon annan. Den Är inte det.
Särskilt inte beroende av den drygaste människan jag någonsin träffat.
SvaraRadera