Jag undrar varför jag aldrig släpper taget, varför jag aldrig ger upp. Jag har varit här så många gånger nu. Och det är alltid likadant fast allt är helt annorlunda.
Jag har längtan efter något okänt. Jaktens fascination. En övertygelse om att alla bitar kommer falla på plats någon dag. Någon dag leder allt man tidigare gått igenom fram till det där ögonblicket. Stunden då det vänder.
Jag minns allting så väl. Ord, gester, handlingar. Och allt jag upplevt har jag återupplevt hundra gånger i mitt huvud. Något inom mig hindrar mig från att släppa taget. En del av mig vill minnas allt. Vill ta lärdom ifrån det. Inte göra om samma misstag två gånger. Men ingen gång är den andra lik. Och det slutar alltid med att man står här igen.
I en värld där allt handlar om prestige och attityd som växt fram ur en sjuk mentalitet. Runt varje sanning vilar lögner och svek. En värld där allt är så hårt men ändå så mjukt. Och allt är så vackert men ändå så fult.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar