Smärta! Tror att jag kan ha brutit en tå. Vågar inte ta av strumpan och se hur det ser ut. Varför kan jag aldrig få skada mig på något tufft sätt? Men nejdå, jag ska alltid göra mig illa helt på egen hand och på dumma sätt. Den här gången gången blev min tå attackerad av en tröskel. En attack som brukar ske ganska ofta och det gör ju så förbannat ont varje gång, enda skillnaden nu är att det onda inte släpper så som det brukar. På ett sätt skulle det vara lite roligt om tån vore bruten för då kan jag få svara "nej, men jag har brutit två tår" på frågan om jag har brutit några ben. Fast å andra sidan tog det typ två år för min stackars lilltå att läka helt när jag bröt den. Den bröt jag också på ett jävligt flashigt sätt. Skulle hoppa över en cykel när jag fastnade med lilltån i sadeln. Så kom ihåg det, om ni prompt ska hoppa över en cykel så gör det inte barfota, då kan det gå illa.
Det här med att göra sig illa på dumma sätt är något som varit med mig hela livet. Mitt snygga ärr på hakan är redan från dagistiden. Stod och lutade mig mot en av fröknarna. Sen gick hon iväg och likt ett träd som fälls så faceplantade jag asfalten. Det är nästan lite av ett under att jag överlevde dagistiden. Jag klättrade alltid i träd men lyckades aldrig ramla ner. För det hade ju varit en tuff skada. Nej nej, jag hoppade från gungor och fastnade med foten i gungan så jag landade på ansiktet och släpades i gruset istället. Då var jag söt. Blodig och sårig i flera veckor. Men jag tyckte det var asroligt att skrämma andra barn med mitt fina ansikte.
Det är svårt att säga vad jag är mest stolt över när det gäller egenvållade skador. En som står högt på listan är i alla fall när jag fastnade med skon i nätet på ett fotbollsmål. Blev arg för att jag inte kom loss så drog till allt jag hade. Jag kom loss. Det gjorde även målet. Märkte inte att målet tippade framåt förrän jag vände mig om och träffades av ribban i pannan. Hjärnskakning. Allt på egen hand. Tyvärr är ju inte det där enda gången som ett fotbollsmål gett mig hjärnskakning. Gud, hur många hjärnskakningar har jag fått egentligen? Det var ju den där gången som jag ramlade ner i ravinen i Vrinneviskogen. Fast det kunde faktiskt ha gått riktigt illa. Hade tur att jag bara slog i marken och missade alla klippblock som låg runtomkring. Sen var det den där gången med snurrgungan. Puttade iväg den när någon började prata med mig. Det visade sig att gungan skulle komma tillbaka. Och sen var det ju den där gången när jag ramlade ner från ett jättelitet träd. Max en meter upp i luften men uppenbarligen handlar det inte så mycket om höjd som det handlar om hur man landar.
Men mitt absolut stoltaste ögonblick måste vara när jag skulle hoppa ner från en sån där stång som man snurrar runt på. Hoppade men landade inte alls. Min tröja hade nämligen fastnat i stolpen. Så där hängde jag, med typ 10 centimeter mellan mina fötter och marken och med halva magen bar. Ensam var jag också och kunde inte komma loss. Hängde där tills skolans snyggaste kille gick förbi. Efter att ha pratat med honom en stund så bestämde han sig för att lyfta ner mig. Det gjorde inte så ont fysiskt, men inombords ville jag mest dö. Det var ganska hemskt. Har inte gått nära en sån där sedan dess.
Oj vad långt det här blev. Men om någon läste allt och fick någon glädje av det så är jag nöjd. Skadeglädje sägs ju vara den sanna glädjen. Känner själv ganska mycket skadeglädje just nu. Ser en katastrof som håller på att hända och när den väl gör det så ska jag luta mig bakåt, skratta och säga "skyll dig själv din falska f*tta." Ja, jag kommer använda så hårda ord. What goes around comes back around.
Hahahahahahaha!
SvaraRadera