Berg och dalar.

Helgen började tveksamt men avslutades på topp!

Tänkte börja med att berätta en liten historia om vad som hände i fredags. Det var såhär att jag inte skulle dricka, utan bara ta det lugnt, men som så många gånger förr så behövdes det bara att någon sa att "klart du ska dricka" för att planerna skulle ändras. Eftersom att jag hade tagit bilen till Milos kalas och inte hade någon dricka med mig så var det bara att knöla in Milos cykel i min bil. Ja, in i bilen. Det gick ganska smidigt när man var två pers, men det var betydligt svårare att ensam krångla ut cykeln. Men jag klarade det till slut, men var då helt skitig och var tvungen att byta om. Stressade som fan med att byta om, packa väskan med den dricka jag hade och cykla halvmilen tillbaka till festen. Lite regn drog in över Borlänge precis när jag satte mig på cykeln och passerade lagom tills jag var framme. Hade missat första halvan av Brage-matchen, trots mitt ihärdiga trampande. Crap. Men vi festade på och hade jättetrevligt. Jag drack inte överdrivet mycket, men blandningen blev nog inte den bästa. Vi bestämde oss för att vi skulle till Kåren, för vi hade inte varit där sedan dom byggde om. Hela gänget knallade dit och jag mådde hur bra som helst. Hängde in jackorna och kallade en i klassen som jobbade där för fel namn, flera gånger. Började gå in mot baren på nedervåningen då allt bara snurrade till och balanssinnet bara blåste bort. Drog en halvstapplig löpning upp till toaletterna och satte mig ner för att försöka hitta någon fast punkt att fokusera på. Det gick inte, allt bara snurrade. Helt klar i huvudet men kroppen löd inte alls. Klev ut utanför toaletterna för att kolla om det fanns någon jag kände där. Någonstans i den vevan klämde jag lillfingret mellan dörren och karmen och smärtan tvingade in mig i ett av båsen igen för att försöka lugna ner mig. Var, på riktigt, bra rädd där ett tag och tänkte bara att jag måste hem. Men det är inte så lätt när allt snurrar. Reste på mig och tänkte att nu ska det gå. Men istället för att vingla hem så tappade jag balansen helt och ramlade in i ett annat bås. Och där satt jag, med huvudet lutat mot dörren, tills jag hörde att mina klasskamrater var utanför. Lite tvekande ropade jag på dom. Var mer rädd för vad som skulle hända annars än vad jag var över att förlora värdigheten. Milo och Fredrik tog med sig mig hem till dom och jag blev omhändertagen medan jag krampaktigt höll tag om porslinsstolen. Jag satt nog där någon timme. Jag är evigt tacksam att dom tog hand om mig, hade aldrig klarat att ta mig hem på egen hand. Vaknade runt halv åtta och mådde hur bra som helst. Knallade hemåt mot en efterlängtad tvättid. Tvättade och däckade sedan i soffan och så var den lördagen förbi. Jag var nog ganska förstörd trots allt.

Söndagen var helt jävla fucking underbar. Seriepremiär och vi spelade boll så som vi kan göra, men brukar ha svårt för på match. Vi kan nog säga att vi spelade ut Hedemora ganska bra. 4-0! Fantastiskt spel av laget och jag kände mig så stolt över att få stå i målet med så duktiga brudar på planen. Jag fick inte så speciellt mycket att göra, men det tänker jag definitivt inte klaga på. Mitt blåa lillfinger klagade inte heller. Solen lyste och bollen rullade, precis så som det ska vara.