De senaste 36 timmarna har inte varit roliga alls för vår stackars Sammy. Igår åkte han på blodöra och fick åka till veterinären för att tömma det svullna och ömma örat på blod. När de gjorde detta så gavs han ett sederingsmedel som det visade sig skulle komma att ge hemska biverkningar. Men med ett lagat öra och en tratt på huvudet så mådde han ändå ganska bra där på eftermiddagen och fram mot kvällen. Sent på kvällen skulle dock dessa biverkningar, som vi då inte kände till, visa sig. Och det är först nu som vi vet att det var just biverkningar av sederingsmedelet.
Han blev orolig och vankade omkring. Det började med lite lätt magknip som sedan övergick till vad som måste varit fruktansvärda smärtor i buken. Han började skrika, kvida och yla samtidigt som han sprang omkring i ren panik. Att han får ont i magen är ganska vanligt men detta var ett extremfall. Av tidigare erfarenheter så vet vi att det brukar bli bättre av en promenad. Så på med skor och jacka illa kvickt och ut med den lille stackaren. Gick en ordentlig promenad i hopp om att det skulle släppa. Vilket det även verkade göra. Vi hann vara inne i ungefär en kvart innan det började igen. Ut och gå igen. Denna procedur upprepade sig genom hela natten och fram tills veterinärkliniken öppnade. Det hann bli 9 promenader på en sammanlagd tid av runt 5-6 timmar. Många kilometrar passerade och klockan slog långsammare än på länge. Inte en blund sömn på hela natten. Ringde veterinären som sa att vi borde komma in direkt. Det värsta befarades, tarmvred. När det inträffat hamnar tarmarna och magsäcken i fel läge i buken och tarmarna spricker om inget görs. Åkte till Linköping och Valla i hastigheter långt över de lagliga med en skrikande, kvidande, hund. En av mitt livs hemskaste upplevelser. Gråt i ögonen och jag tittade mer i backspegeln för att se att han andades när han väl var tyst än vad jag tittade på vägen. Efter vad som kändes som världens längsta resa till grannstaden så kom vi äntligen fram till väntande veterinärer.
Han fick komma in direkt på undersökningsrummet. De klämde på hans mage men han bet ihop och ville inte riktigt visa att han hade ont. Av erfarenhet vet han att han måste stanna kvar där om han har för ont. Det konstaterades ganska snabbt att det inte var tarmvred eller något liknande men att det med största sannolikhet var en biverkning av sederingen som gavs föregående dag. Hans mage och tarmar stannade av när han somnade och hade inte hoppat igång som de skulle. Det måste ha varit en hemsk upplevelse för honom. Nu låter det dock som att det är över, att han mår bra, men så är tyvärr inte fallet. Han har fått komma hem och är nu här med mig i bilen, världens tryggaste ställe enligt honom. Men ont har han fortfarande. Men det är mycket bättre nu. Han kvider lite då och då, men om smärtgraden tidigare var en 9:a så är den nog en 3:a nu. Rätt håll i alla fall!
Glädjen i Sammys ögon efter att vi fick hämta hem honom går inte att beskriva. Han sprang ut i väntrummet med en sköterska hängande som en vante i kopplet. Han ville hem. Eller ja, till bilen.
Nu sitter vi i alla fall här. Fortfarande inte sovit sedan igår morse. Trött hund och trött tjej. Det har varit jobbiga 36 timmar för min älskade Sammy. Att man ställer upp för honom och gör allt för att han ska må bra och känna sig trygg är en självklarhet. Pengar, tid och sömn är helt oviktigt i sådana här lägen. Hans välmående är prio 1 och det enda som betyder något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar