Sitter i soffan med en kopp kaffe i handen. Hör hur vinden skakar fönstren och tar tag i trädens grenar. Fastnar med blicken på talgbollen som jag så snällt hängde upp för fåglarna för flera veckor sedan men som inte en enda fågeljävel har varit och smakat på. Småler åt ironin i det hela, speciellt med tanke på att jag inte kan ställa ut soporna på uteplatsen ens i tio minuter utan att dom är där och pickar sönder påsen. Otacksamma fåglar. Trots att jag, under hela min livstid, bara träffat på smått störda eller rent psykopatiska fåglar så gillar jag dom. När jag var runt 6-7 år så hade jag en undulat vid namn Trollet. Jag vet, jag vet, vad är det för namn? Han var i alla fall helt underbar men smått självmordsbenägen. Så personlig, mysig och snäll men totalt dum i huvudet ibland. Han flög in i rutor, smet in i kylskåpet när man vände bort blicken samt att han, och det här är min personliga favorit, störtdök ner i jättevarmt diskvatten bland vassa knivar. Mammas panik när hon stod där med händerna i diskvattnet och letade febrilt efter din lilla fågeln är något jag aldrig kommer att glömma. Det och det skratt som utbröt när vi hittade honom och blåste honom torr med hårtorken. Fina minnen. Synd att han inte blev så gammal. Förresten så var det Trollet det andre. Första Trollet dog efter en vecka. Varför jag ville döpa den nya fågeln till samma sak har jag ingen aning om. Det är inte som att de var speciellt lika då den första var gul och den andra blå. Men i ärlighetens namn så kan jag inte påstå att någon av mina husdjur har haft speciellt imponerande namn, då självklart med undantag för min vita riddare Sammy. Men tillbaka till de störda fåglarna. Nu har mamma hand om en annan undulat som är väldigt, väldigt, speciell. Han är inte den vackraste fågeln och han verkar inte alls älska livet. Det enda han älskar är mat. Mig tolererar han och hoppar gärna upp på axeln och följer med runt i lägenheten, följd av avundsjuka blickar från hunden. Mamma är han inte förtjust i. Tvärvägrar att lämna buren trots ett enormt fjäskande. När han väl är ute så brukar det dock alltid sluta med a) han flyger mot stackars avundsjuka Sammy, troligtvis i hopp om att bli uppäten eller b) han försöker flyga till buren men kraschlandar i papperskorgen precis nedanför. Den här fågeln lever för två saker: mat och ambitionen att göra oss galna. Varje gång jag är hemma så tar jag bort hans förbannade pinglor som han annars börjar plinga med helt frenetiskt runt 05 på morgonen.
Om jag ska fortsätta utveckla mina dåliga namnval för mina husdjur så kan jag berätta om när jag skaffade kanin och lite senare en hamster. Jag var inte allt för gammal, runt 10 kanske, så jag kan nog inte ha förstått att jag gav djuren namn som kan ses som typiska för strippor. Till mammas besvikelse döptes kaninen till Honey och hamstern till Candy. Alltså, när jag tänker på det nu så skrattar jag så jag får tårar i ögonen. Vare sig det var medvetet eller inte, vilket det troligtvis inte var, så hade jag fan humor när jag var liten. Något år senare döptes båda dock om, till Kaninen och Hamstern. Det var bäst så. Kaninen var en mordisk sak som både jag och mamma var livrädda för. Ibland låtsades hon vara snäll innan hon högg bort en bit av låret på en. Hon liksom fräste och gjorde utfall och gud nåde den som försökte röra hennes matskål. Mamma fick stå och locka på henne vid ena sidan buren medan jag snabbt fick plocka upp matskålen. "Att locka på" betydde att stoppa in fingrarna mellan gallret och snabbt dra bort dom innan man förlorade dom. Hon blev dock snällare, fast allra snällast var hon när hon bet i en elsladd och fick en så rejäl stöt att hon blev stel som en pinne och höll på att dö. Så där satt jag i mörkret, eftersom att proppen gick, och höll kaninen mot mitt hjärta för att lugna ner henne. Som den Rambo hon var så klarade hon sig och det var nog efter den händelsen som hon blev åtminstone lite snäll. Relationen mellan mig och hamstern började dåligt. Hade köpt den fast jag inte fick för mamma och när den väl var hemma så skulle jag visa att den var hur snäll som helst. Stoppade ner handen för att klappa den när den högg tag i fingret, bet igenom nageln och hängde kvar när jag drog upp handen. Annars så sov den mest. Så jäkla lat, flyttade matskålen, sovplatsen och allt av nytta till toalett-hörnet. Så där låg den och åt och gjorde ifrån sig på en och samma gång. Jag älskade alla djur, men ingen går att jämföra med min prins som jag har nu. Det är något speciellt med hundar och min Sammy är den bästa vovven man kan be om. Jag hoppas, för allt i världen, att han får ett långt liv. Vet inte vad jag skulle göra utan honom.
Oj vilket långt inlägg det blev.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar