Sitter i soffan och känner mig glad och lite ledsen på samma gång. Mest glad.Tänk vad komplexa vi människor ska vara, med våra känslor och tankar. Det som ger oss den största glädjen kan också orsaka den största sorgen. Det är en läskig balansgång och det gäller att hålla hårt i det man har och kämpa mot oro och tvivel. Kämpa mot saknad och avstånd. Längta istället för att sjukna ner i saknad. Lita på, istället för att tvivla. Våga tro på det som finns där. Inte alltid det lättaste men man väljer ju ändå själv den vägen man vill vandra. Det man vill satsa på. Det man vill sträva mot. Det känns som att bitarna börjar falla på plats för mig och jag ser framåt.
Kan inte med ord beskriva hur gärna jag vill bli antagen till Polishögskolan men samtidigt så kan jag inte beskriva hur tungt det skulle vara att lämna mina vänner här, min klass, mitt lag. Jag är nog inte så mycket för förändring egentligen. Vill inte att mina vänner ska flytta, vill inte att folk ska lämna. Men på något sätt skulle det ändå kännas lättare att flytta iväg nu, nu när min bästa vän också ska dra iväg. Även om vi inte skulle hamna i samma stad eller ens nära varandra så skulle det ändå vara enklare nu. Det finns så mycket jag vill, så fruktansvärt mycket. Måste våga våga. Jag vet i alla fall vad jag vill och nu är det bara att kämpa för det.
Kan inte med ord beskriva hur gärna jag vill bli antagen till Polishögskolan men samtidigt så kan jag inte beskriva hur tungt det skulle vara att lämna mina vänner här, min klass, mitt lag. Jag är nog inte så mycket för förändring egentligen. Vill inte att mina vänner ska flytta, vill inte att folk ska lämna. Men på något sätt skulle det ändå kännas lättare att flytta iväg nu, nu när min bästa vän också ska dra iväg. Även om vi inte skulle hamna i samma stad eller ens nära varandra så skulle det ändå vara enklare nu. Det finns så mycket jag vill, så fruktansvärt mycket. Måste våga våga. Jag vet i alla fall vad jag vill och nu är det bara att kämpa för det.
Min höft gör ont och mina muskler känns konstiga. Min kropp var nog inte beredd för att hoppa in i målet sådär hastigt, men det känns så förbannat skönt att vara tillbaka och jag längtar tills imorgon då jag får hoppa runt i leran igen.
Joråsåatte. Kramp i kinderna och en bra känsla i magen. Eller ja, i hela kroppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar